Märket är satt, men avtalsrörelsen är inte slut

Krönika Lönemärket är satt. När parterna utanför industrin nu ska förhandla sina avtal finns anledning att väga in det osäkra omvärldsläget, skriver German Bender.

Industriavtalet är lika leveranssäkert som svensk industri. Det så kallade märket sattes visserligen några timmar efter utsatt tid, men industrinormeringens stabilitet har återigen imponerat.

Som väntat och som vanligt kommer kritik från olika håll.

Som väntat och som vanligt är kritiken ganska ljummen.

Förståelig invändning

I fackliga led knorras det om att lönerna borde öka mer, inte minst med tanke på de senaste årens inflation. Det är en fullt förståelig invändning.

Från arbetsgivarsidan muttras det om att löneökningstakten är för hög vilket kan försvaga Sveriges konkurrenskraft, inte minst med tanke på att vissa konkurrentländers löner ökar långsammare och att kronas stärkts på sistone. Även den kritiken går att förstå, ur arbetsgivarnas perspektiv.

Märket som industrins parter sätter för löneökningarna är en delikat avvägning mellan löntagarnas krav på ökad köpkraft och näringslivets avkastningskrav. Den växande kakan som skapas av produktivitetsökningar ska delas på ett sätt som för den fackliga sidan inte äventyrar sysselsättningen och för arbetsgivarsidan inte äventyrar konkurrenskraften (två målsättningar som förstås är intimt sammanlänkade).

Möjligen skulle bägge sidor kunna fästa större vikt vid att löneökningarna faktiskt kan bidra till sysselsättningen genom högre efterfrågan. Inte minst när märket tillämpas utanför industrin, med tanke på att svensk ekonomi inte bara är exportberoende utan också drivs av inhemsk efterfrågan.

Men det är lätt att vara kritisk när man står vid sidlinjen.

Och det är lätt hänt att kritiken av det senast träffade avtalet skymmer den längre sikten – både framåt och bakåt.

Låt oss börja med en tillbakablick.

Ökad reallön med märket

Sedan den nuvarande lönebildningsmodellen etablerades med det första industriavtalet 1997 har reallönerna, det vill säga lönerna efter att inflationen räknats bort, ökat med omkring femtio procent.

En så kraftig reallöneutveckling är oerhört sällsynt när man blickar ut i världen.

Hade lönerna ökat mer utan industrinormeringen?

Det är omöjligt att veta. Men man bör påminna sig om att märket inte bara fungerar som ett tak, utan också som ett golv. Med andra ord är det svårt för parterna utanför industrin att förhandla om löner som avviker såväl över som under märket (men inte omöjligt, det har hänt flera gånger).

Detta innebär att grupper med svag förhandlingsposition haft draghjälp av märket under de senaste årtiondena. Samtidigt har vissa mer välavlönade och starka grupper hållits tillbaka en aning av industrinormeringen.

Alla är lagom missnöjda, som det ska vara i Sverige.

Det här har bidragit till en mycket sammanhållen löneutveckling, där löner i alla inkomstskikt ökat i ungefär samma takt. Visserligen har det högsta löneskiktet dragit ifrån en aning de senaste dryga tio åren, men relativt lite. Och sannolikt mindre än det hade gjort utan industrinormeringen. Då hade vi kanske i stället fått en utveckling liknande den i USA, där löneskillnaderna ökat kraftigt i toppen och lönerna för stora delar av arbetar- och medelklassen i stort sett stått stilla i flera årtionden.

Kapitalinkomsterna dragit ifrån

Den kraftiga ökningen i inkomstojämlikhet som skett i Sverige de senaste tre årtiondena beror inte på ökade löneskillnader. I stället är det kapitalinkomsterna som dragit ifrån i toppen och transfereringarna i trygghetssystemen som halkat efter i botten. Detta är väl belagt i forskning och relativt välkänt i den allmänna samhällsdebatten.

Med andra ord är det alltså politiken – inte parterna – som bör ställas till svars för den ökade ojämlikheten.

Lönebildningen kan i det här sammanhanget rentav ses som en motverkande kraft, som hållit emot när politiken vidgat inkomstklyftorna.

Somliga skulle kanske invända att lönebildningen hållit uppe lägstalönerna och på så sätt bidragit till lägre sysselsättning i låglönejobb.

Men i Sverige finns många sätt att sänka lönekostnaden för arbetsgivare som vill anställa människor som står långt från arbetsmarknaden. Faktum är att vi satsar mer på subventionerade anställningar än kanske något annat land.

Den höga strukturella arbetslösheten i Sverige beror nog snarare på många år av svag efterfrågan till följd av en alltför stram finanspolitik och kraftigt neddragna utbildningssatsningar, framför allt inom arbetsmarknadsutbildningen.

Ansvaret för detta ligger på regeringskonstellationer i färgskalor från rött och grönt till blått och brunt, vars politik under många år präglats av ett förbluffande ointresse för arbetsmarknaden.

Inbyggda problem i modellen

Lönebildningen är givetvis inte perfekt.

Industrinormeringen har återkommande och med viss rätt kritiserats för att göra det svårt att minska löneskillnaderna mellan grupper (kvinnor/män eller arbetare/tjänstemän), för att inskränka partsautonomin (fackförbunds och arbetsgivarorganisationers rådighet att förhandla för sina egna medlemmar), och för att försvåra allokeringen av arbetskraft till bristyrken (läs offentlig sektor).

Mycket av detta har parterna i viss mån kunnat hantera, men förvisso inte tillräckligt för att helt få tyst på kritiken.

Och så kommer det nog att förbli.

Det handlar nämligen om inbyggda problem i modellen som parterna kommer att få brottas med så länge vi har en starkt koordinerad och dessutom industriledd lönebildning.

Om vi nu ska vara framåtblickande finns det en sak som oroar mig med årets avtal, nämligen längden.

Löneavtalen brukar vara som kortast ett år och som längst tre. Det förra var tvåårigt och löpte 2023-2025. Att det blev tvåårigt berodde till stor del på att parterna ville ge Riksbanken visshet om att lönebildningen inte skulle spä på prisökningarna under inflationskrisen. Man tog alltså ansvar för att dämpa inflationen.

Det var en kalkylerad risk som ledde till kraftiga reallönetapp för i princip alla löntagare.

När man pratar om ”märket” syftar man vanligtvis på den procentuella lönehöjningen. Men parterna inom industrin vill själva att även avtalsperioden och fördelningen (procent per år) ska vara normerande för resten av arbetsmarknaden.

Så har det dock inte alltid varit. Offentlig sektor har ibland haft annan löptid än industrins avtal. Till och med avtalen inom industrin hade 2011 olika löptid.

En synkad avtalstid har många fördelar. Samordnade fackförbund får större förhandlingsstyrka. Det är också värdefullt för samhällsekonomin att lönebildningen inte ökar osäkerheten när omvärlden är oförutsägbar.

Men att ta ansvar för stabiliteten när omvärlden är instabil och framtiden är oviss innebär som vi har sett också en risk, framför allt för den fackliga sidan.

Osäkerheten kan skada

Med tanke på de inflationsriskerna som tornar upp sig med Trumps tullar, kraftig upprustning och en historiskt hög arbetslöshet som rimligen bör vända nedåt under avtalsperioden, går det inte att utesluta att det nu tecknade tvååriga avtalet under det sista året kan låsa fast löntagarna i fallande reallöner – om inflationen skulle stiga påtagligt igen.

Precis som förra gången.

En sådan chock, dessutom så kort tid efter en svår period med kraftigt urholkad köpkraft, skulle allvarligt skada modellens legitimitet hos stora delar av löntagarkollektivet.

Detta är något att beakta i de förhandlingar som nu tar vid mellan parterna på resten av arbetsmarknaden.

När treåriga avtal tecknas är det inte ovanligt att sista året är uppsägningsbart. Det finns ingenting som säger att det inte kan gälla även tvååriga avtal.

German Bender är utredningschef på Arena Idé och arbetsmarknadsforskare vid Handelshögskolan