Märklig dröm om Carl Bildt

Den tomma ledarposten hos Moderaterna aktualiserar längtan efter Carl Bildt. Men vill partiet verkligen ha tillbaka en politiker som har gjort så grova övertramp?

Expressens politiske krönikör K G Bergström var först ut i torsdags med den ideala kandidaten till att efterträda Anna Kinberg Batra:

»Moderaterna har en dröm att locka tillbaka Carl Bildt«. Han är ett säkert vallokomotiv och en skicklig politiker, menade Bergström.

Han avslöjade därmed en grundläggande svaghet med den politiska journalistiken – att nästan allt handlar om yta, men lite om det politiska innehållet.

I Björn Hägers nyutkomna biografi »Uppdrag Bildt« får vi däremot en samlad, skrämmande bild av innehållet, vad Carl Bildt politiskt stått för.

Det är svårt att tänka sig att Moderaterna vill ha tillbaka en person som regelbundet skvallrat för amerikanska ambassaden om interna överläggningar, som fabulerat om ubåtar som visar sig vara minkar, som bagatelliserat Lasermannen, som medlare på Balkan underlåtit att förhindra massakern i Srebrenica, som ingått i en lobbyinggrupp för att USA skulle invadera Irak, och som var medansvarig för folkmord i Sudan när byar jämnades med marken för att Lundin Oil ska tjäna grova pengar.

Vill Moderaterna verkligen ha tillbaka den skrytsamme Bildt, som när han var statsminister menade att hans regering »höjer politiken till den skapande statskonstens nivå«, när det i verkligheten blev 500 procent ränta, en halv miljon jobb försvann och 18 000 företag gick i konkurs?

Hägers bok visar att Moderaterna hade sina bästa opinionssiffror när partiledaren var frånvarande och ute i världen och medlade.

En närigare person än Carl Bildt är svårt att hitta. Som partiledare misskötte han sitt parti, i jakt på arvoden och internationell ryktbarhet. Man kan gissa att han är en av de sämsta mötesordförande som funnits i svensk politik, som sällan lyssnade på vad hans partivänner sa, utan istället tittade på CNN i sin dator.

Och det är något konstigt med Bergströms beskrivning av Bildt som ett vallokomotiv, eftersom Hägers bok visar att Moderaterna hade sina bästa opinionssiffror när partiledaren var frånvarande och ute i världen och medlade, medan siffran sjönk när han kom tillbaka för att driva valrörelse.

I denna utmärkta biografi får vi otaliga exempel på Bildts arrogans, att han ofta avbröt och förolämpade intervjuare, ungefär som Trump gör idag. Detta och att han i motsats till Kinberg Batra verkade impregnerad med teflon, gjorde att kritik ofta rann av honom.

Men medierna svassade också för Bildt. Som när Dagens Nyheter skrev att han var »i förbund med tiden«. Och Dagens Industri hyllade Bildt och hans finansminister som »politikens «.

Varför har vi haft så mycket tålamod med alla Bildts skandaler? Antagligen för att vi duperats av hans uppkäftighet och att många av oss kunnat för litet i sak om ekonomi, Balkan och Sudan.

Samma fixering vid yta ser vi i mediernas behandling av dagens moderata kris. Först de senaste dagarna har det sakta börjat handla om politikens innehåll, inte bara hur stel partiledaren varit. Kinberg Batras budskap i torsdags till opponenterna att ägna sig mer åt sakfrågorna, är i hög grad också en kritik av medierna.