Året var 1918. Efter hårda strider genomfördes den viktigaste förändringen i modern svensk historia, utan blodspillan. Därför är det märkligt att regeringen vill vänta med det stora demokratifirandet till 1921, skriver Olof Kleberg.
Bernadotterna uppmärksammas i år för att ha suttit 200 år på tronen. Det skrivs och talas om Ingmar Bergman, Birgit Nilsson, poeten Elsa Grave och mästerdirigenten Eric Ericson som alla fyller 100 år. Det gör demokratin i Sverige också. Men det sker försynt.
Det hela är mycket märkligt. Efter hårda politiska strider i minst 30 år vann demokratin äntligen på senhösten 1918. Allmän rösträtt för kvinnor och män, i stort sett ingen koppling till inkomst och med helt avlövad kungamakt.
Vänsterregeringen, en koalition mellan socialdemokrater och liberaler, ledd av liberalen Nils Edén, hade stångat pannan blodig under våren 1918.
Förslagen om kvinnlig rösträtt, om lika kommunal rösträtt, om stopp för bolagens rösträtt – allt hade fallit på högerns kompakta motstånd (den hade majoritet i den ena av riksdagens båda kamrar).
Men i november 1918 hade scenen förändrats. Tyskland, högerns ideal, hade kapitulerat i världskriget samtidigt som hungern och missnöjet runt om i Sverige blev akut.
Förslagen om kvinnlig rösträtt, om lika kommunal rösträtt, om stopp för bolagens rösträtt – allt hade fallit på högerns kompakta motstånd.
Nils Edén insåg att detta var »det psykologiska ögonblicket« – något radikalt måste göras och högern hade mist sin självsäkerhet. Kungen Gustaf V, bara fyra år tidigare i spetsen för en statskupp, var skräckslagen och medgörlig. Han insåg att monarkins framtid stod på spel.
Med ett skickligt formulerat regeringsförslag och med den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Brantings förhandlingsförmåga i riksdagen kunde demokratin genomdrivas. Strax före midnatt den 17 december 1918 röstades den igenom. Högern hade fått några mindre eftergifter och böjde sig, delvis mycket motvilligt.
Så ligger det till. Den viktigaste förändringen i modern svensk historia genomfördes parlamentariskt, utan blodspillan.
Men dagens regering tycker tydligen inte att det var ett avgörande beslut. Den vill i stället lägga tyngdpunkten i demokratifirandet till 2021 – detta meddelar kultur- och demokratidepartementet.
Kvinnorna fick nämligen först gå till valurnorna 1921, kvinnlig rösträtt krävde även ändring i grundlagen, det vill säga två beslut med val emellan.
Året 2021 bör verkligen firas. Men vad hindrar att brett och starkt högtidlighålla att beslutet om demokrati genomfördes av liberaler och socialdemokrater 1918?
Det hela är faktiskt bisarrt. Minnesåren av att Sverige »förlorade« Finland 1809 och Norge 1905 högtidlighölls under hela 2009 respektive 2005 med många arrangemang runt om i landet. I båda fallen hade en nationalkommitté bildats för att uppmuntra många typer av möten, föreningar fick pengar för att förverkliga mångahanda idéer.
- En nationalkommitté för att fira demokratibeslutet är just vad talman Urban Ahlin (S) tidigare föreslog statsminister Stefan Löfven. Svaret blev stumt.
- Riksdagsdirektören har återkommit med en propå – inget gehör. Också kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunke (MP) har fått förfrågan. Men som sagt tyckt att det var mer feministiskt att fira 2021.
Vad hindrar att brett och starkt högtidlighålla att beslutet om demokrati genomfördes av liberaler och socialdemokrater 1918?
Nu kommer en särskild parlamentarisk kommitté i riksdagen att se till att i varje fall riksdagen uppmärksammar demokratijubileet.
Något ska dock göras även från regeringens sida, meddelar kultur- och demokratidepartementet. Men detta något förbereds alltjämt. Alltså ingen bred aktion där frivilligorganisationer, kommuner eller idégrupper kan söka bidrag för att få igång demokratidiskussioner över hela landet.
Regeringens ointresse är desto märkligare just detta valår. Detta ointresse tävlar med oppositionens – inte heller därifrån märks något demokratiengagemang.
Ingen kan vara omedveten om hur även grundläggande demokratiska värden om mångfald och öppenhet, oberoende domstolar och institutioner, fria medier och starka civila organisationer är under tryck. Inte bara från högerextrema grupper. Och hur tendenser i Europa och USA går i samma riktning.
Det borde alltså vara precis rätt läge för en demokratioffensiv. Här finns mycket att ta itu med.
För att ta några exempel: bättre kunskaper om demokrati bland de unga i skolorna, mer effektiva insatser för att öka nyanländas demokratiska deltagande, fler uppslag för att minska sociala och regionala klyftor, stopp för nya förslag om övervakning av medborgare och minskad personlig integritet, stopp för lagförslag som hindrar journalisters arbete, bättre skydd och mer resurser till public service …
1918 var demokratins segerår i Sverige. 2018 borde bli ett år av insiktsfull vitalisering av demokratin.
Olof Kleberg är frilansskribent, tidigare chefredaktör på Västerbottens-Kuriren.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
