Marknaden kommer inte lösa samhällsbehoven

Inga statliga pengar i världen kommer få ordning på järnvägsnätet om det är sönderprivatiserat. 

Allting ska bära sina egna kostnader. Denna devis är vad som sätter käppar i hjulet för den sittande regeringens kanske viktigaste vallöfte: ny kärnkraft. Med tanke på att de svikit nästan alla andra vallöften inser de nog själva att den här bara måste hålla. (För att göra en kort recap på löftesbrotten: det blev inget slopat amorteringskrav, inget elstöd innan vintern, bensinen och falukorven är dyrare nu än innan valet och skatten på el och ISK höjs, tvärtemot de moderata valaffischernas budskap.)

Det kanske vanligaste argumentet från tidigare S-regering för varför det inte byggdes ny kärnkraft var att ”marknaden vill inte ha kärnkraft”. Ringhals 1 och 2 la ned på marknadsmässiga grunder. Kärnkraft är ett mycket kapitalintensivt kraftslag, men har å andra sidan en lång livslängd. Så givet att politikerna fortsätter vara kärnkraftsvurmare kan bolagen räkna hem investeringen.

Det är inte säkert att det är just kärnkraft Sveriges starka ekonomiska muskler ska användas till

Men det finns fortsatt ovisshet om kärnkraftens framtid, givet att det blossat upp till en stor konfliktfråga där regeringspartierna – åtminstone innan de själva satt i regering – konsekvent vägrade blocköverskridande energisamtal. Tonläget var som allra högst från Ebba Busch (KD), numera energiminister, som under hösten försökt pudla genom att mana till att ”avpolitisera” energifrågan.

Med den bakgrundsbilden hade man kunnat tro att även löftet om ny kärnkraft i Sverige skulle gå i baklås. Företag vill ha långsiktighet och förutsägbarhet för att göra tunga investeringar. Men så kom Ebba Busch på en sak som svensk politik har varit alldeles för fattig på de senaste decennierna. Staten kan ju faktiskt styra marknadens spelregler. Rita om dem. Kasta dem överbord! Den breda vänstern satte kaffet i halsen när EB i en intervju i Aftonbladet öppnade upp för att staten ska vara motor, inte bara för att bygga ny kärnkraft, utan bygga järnvägar, vägar och bostäder. ”Jag söker inte pris för att vara den mest renläriga marknadsliberalen”, sa den kristdemokratiska partiledaren. ”Blir S omsprungna av KD nu?”, blev Daniel Suhonens rättmätiga följdfråga.

Om Ebba Buschs uttalande var så där väldigt förankrat och det där startskottet på en ny offensiv ekonomisk politik från Tidölaget återstår att se. Men sanningen är att om man inte klarar att skapa enighet i energipolitiken, ja då är det nog mutor om statsstöd som regeringen har kvar att locka företagen med, om detta sista ännu obrutna vallöfte om ny kärnkraft ska kunna levereras. Det är förstås en desperation kärnkraftslobbyn är väl medveten om, så var jag de skulle jag vänta ut ett bra bud från den inte längre så renläriga energiministern.

Det är inte säkert att det är just kärnkraft Sveriges starka ekonomiska muskler ska användas till. Men att vi äntligen fått en diskussion om vad Sverige behöver, och att högerpartierna inte längre ser ”marknadsmässiga grunder” som ett fullgott argument för varför en nödvändig investering ska eller inte ska äga rum, det är en välkommen politisk förflyttning. Finanspolitikens ramar har under alltför lång tid betraktats som ett mål i sig snarare än ett medel för att möta samhällsbehoven. Som resultat har Sverige som land en stor underhållsskuld och många nödvändiga investeringar riskerar att utebli om inte staten tar en mer aktiv roll i samhällsbygget.

Men, låt oss komma ihåg att det inte bara handlar om resurser. Det handlar också om styrning. För inga statliga medel i världen kommer få ordning på järnvägsnätet om det samtidigt är sönderprivatiserat. En offensiv ekonomisk politik från höger lär sannolikt gå ut på att socialisera riskerna och privatisera vinsterna. Där konflikten i den ekonomiska politiken bör stå, är inte om staten ska investera, utan hur vi ser till att statliga investeringar gynnar folkflertalet, snarare än riskkapitalet. För om vi ändå ska vara med och betala för ny kärnkraft, då borde vi väl få äga den också?