Marknadens makt över politiken

I förra veckan förklarade Dagens Nyheters kommentator Henrik Brors att Silvio Berlusconis avgång ”kan bli en vändpunkt för Europas skuldkris”. Hittills har marknaderna dock inte anammat DN:s prognos.

I stället råder full panik inom handeln med statsobligationer, där hittills fredade euroländer som Österrike och Nederländerna de senaste dagarna utsatts för spekulativa krafter, med höjda räntor och därmed högre lånekostnader som resultat.

Skälet till att Brors varit så fel ute är att marknaden inte styrs av om en person byts ut mot en annan. Det är bara småpotatis jämfört med den utbredda uppfattningen att EU inte har några ekonomiska muskler att stå emot om också stora euroländer som Italien och Spanien skulle få betalningsproblem.

Viljan att göra någonting finns bland politikerna, men de praktiska lösningarna saknas, det stod klart efter det senaste EU-toppmötet. Så i stället för att lugna ner sig har marknadsstormen tilltagit. Mitt i denna röra hade EU:s konkurrenskommissionär Michel Barnier i går en ganska hopplös dag på jobbet: Han skulle presentera EU:s förslag till hur kreditvärderingsinstituten ska tämjas.

Presskonferensen var en och en halv timma försenad, eftersom stora delar av hans kommissionskollegor vid sittande möte gick emot hans förslag. De tvingade Barnier att stryka flera av sina idéer, bland annat att EU skulle kunna förbjuda kreditvärderingsinstituten att sätta betyg på skuldländer i akut kris. Kvar finns ett förslag att investerare ska kunna stämma instituten om de haft fel.

Och fel har Moody’s, Standard & Poor, och Fitch haft. De skummaste bolagen i finanskrashen 2008 hade genom bra betalning skaffat sig toppbetyg av kreditvärderingsinstituten. Och för ett par veckor sedan skickade Standard & Poor ut en felaktig nedgradering av Frankrike, som sedan snabbt togs tillbaka. Nicolas Sarkozys möjligheter att bli omvald kan avgöras av om landet får behålla sitt AAA-betyg.

Ratinginstituten förstärker marknadens makt över politiken. De ibland ogrundade omdömena blir lätt självuppfyllande profetior om de blåser på paniken. Samtidigt finns det åtminstone två invändningar mot att förbjuda instituten att i skärpta lägen utfärda kreditbetyg.

Den ena handlar om yttrandefriheten, att också fåniga och felaktiga omdömen ska få framföras. Demokratier måste klara detta genom att bemöta dumheter eller ignorera dem. EU:s offensiv mot ratinginstituten smakar lite ”ge igen för gammal ost”.

Dessutom: Vilken praktisk betydelse skulle ett förbud ha? I den sanslösa marknadsstorm som till exempel just nu blåser, skulle det förmodligen bara förstärka paniken.