Marknadshyror – en social bomb

Rätten till boende är en social fråga, inte en fråga om att åstadkomma perfekt konkurrens på en fri marknad. Vi behöver reformer för att bryta med marknadens tyranni.

»Var bor du?«

I bostadsbristens Sverige är frågan bland den första som ställs när vi träffar någon för första gången. Utanför eller innanför bostadsmarknadens murar – bostadsklyftan är knivskarp.

Det senaste decenniet har svensk bostadsmarknad stöpts om i grunden. Sverige är ett av de länder i västvärlden där bostadspriserna skenat i väg som snabbast.

2007 avvecklade den dåvarande borgerliga regeringen fastighetsskatten och införde rot-avdrag. Effekten blev som att kasta en dunk bensin på en redan glödhet bostadsbrasa. Förändringarna, i kombination med slopade subventioner för nybyggda hyresrätter, omfördelade i praktiken resurser från låginkomsttagare till välbärgade.

Under samma period ökade hushållens skuldsättning i genomsnitt med tio procent årligen – en utveckling utan motsvarighet i Europa.

Logiken är enkel. Gynnsammare skatteregler för köpt boende och låg byggtakt driver upp priserna.

Hyresrätten har blivit en dyr form av kategoriboende för den som saknar möjlighet att köpa. Medan staten plockar upp notan för villa- och bostadsrättsinnehavare, lämpas hyresrättens kostnader över på unga och bostadsmarknadens outsiders. Hyresgästen lägger i genomsnitt 28 procent av sin inkomst på boendet, jämfört med 20 procent för bostadsrättsinnehavare och 16 procent för villaägare. I Stockholm, där boendesituationen är som mest extrem, används 36 procent av den disponibla inkomsten till boendet.

Vi kan inte ha det så här. Ett samhälle med hög skuldsättning och där en allt större del av inkomsten knyts till boendet hotar hela samhällsekonomin. Utvecklingen är en finansiell och social krutdurk.

Så vad bör göras?

Borgerlighet och näringsliv – bland andra Fastighetsägarna och borgerliga opinionsbildare – har de senaste månaderna hamrat in budskapet att marknadshyror är den enda lösningen. Tillåt fri hyressättning så löser sig resten, lyder resonemanget.

I själva verket vore marknadshyror som att brisera en socioekonomisk bomb i ett redan segregerat och ojämlikt samhälle. Hushåll med låga inkomster skulle stå chanslösa inför hyreshöjningarna.

Den fria hyressättningens apostlar missar en viktig poäng. Rätten till boende är en social fråga, inte en fråga om att åstadkomma perfekt konkurrens på en fri marknad. Boende till rimligt pris kommer aldrig att bli en lönsam produkt på en marknad.

För det krävs politik.

Att bostadsminister Mehmet Kaplan lovar ett nytt miljonprogram – med 700 000 bostäder till 2025 – är en välkommen början. Men för att nå dit behövs en serie av reformer för att bryta med marknadens tyranni. Till exempel: slopat vinstkrav på kommunala bostadsbolag, en statlig bostadspolitik med sociala ambitioner och en skattepolitik som inte finansierar lyxrenoveringar via hyresgästens plånbok.