Stephen Lindholm, styrelseledamot i Journalistförbundet, skriver en mycket märklig artikel på Dagens Arena. Han berättar ingående och lätt mästrande om det fackliga löftets innebörd, utbudskartellens syfte och de fackliga organisationernas roll på arbetsmarknaden. Han argumenterar pedagogiskt, men till föga nytta. Både jag och Dagens Arenas övriga läsare vet mycket väl hur facklig verksamhet fungerar.
Jag har heller aldrig hävdat att fackföreningsrörelsen som sådan skulle vara överflödig eller skadlig. Självklart spelar ansvarstagande fackliga organisationer en viktig roll för det svenska välståndet. Det är inte vad diskussionen gäller.
Det jag pekade på var i stället hur den fackliga uppgiften i dag utmanas av utanförskapet bland invandrare. Det är naturligt att de fackliga organisationerna ser till sina medlemmars intressen i första hand, så agerar alla medlemsorganisationer. Men frågan är vad som händer när nya och mycket svaga grupper ställs mot den välorganiserade fackföreningsrörelsen. Vilket blir då priset för den fackliga sammanhållningen? Detta borde en seriös facklig företrädare vilja diskutera.
Stephen Lindholm skriver diplomatiskt: ”Facken är inte emot arbetskraftsinvandring, men vill att den ska prövas utifrån den efterfrågan av arbetskraft som finns för att undvika press på det fackliga löftet”. Det är sant. Men praktiken blir inte lika vacker. Innebörden är nämligen att nyanlända invandrare kan tillåtas arbeta endast om det inte påverkar dem som redan har ett arbete. Om en sådan motsättning uppstår (det vill säga det fackliga löftet utsätts för ”press”) kan arbete inte tillåtas. Då är det bättre – för facket, alltså – att invandrarna går arbetslösa.
Bara den som struntar i hur nyanlända invandrare behandlas kan förneka att det här finns en konflikt. Jag tror inte att Stephen Lindholm struntar i det. Han vägrar bara att erkänna att de fackliga organisationerna kan behöva ompröva sina principer, av solidaritet med dem som inte släpps in på arbetsmarknaden.
Jag tror inte att det är lätt att förändra den fackliga verksamheten så att utanförskapet bland invandrare kan minskas, utan att fackets ställning därmed undermineras. Men jag är övertygad om att det är oansvarigt att inte försöka göra en sådan förändring, och direkt ohederligt att låtsas som att den inte ens behövs.
Det är häpnadsväckande hur lågt Lindholm sänker sig. I stället för att argumentera i sak försöker han klumpa ihop mig med SD i ett pinsamt ”guilt by association”-resonemang. ”Det är trist att den borgerliga alliansen kan regera landet med stöd av Sverigedemokraterna och Markus Uvell i denna fråga.” (Den ännu mer skruvade ursprungliga rubriken, ”Uvell och SD i samma båt”, sattes av Dagens Arena, men ändrades i dialog med redaktionen.)
Med samma retorik skulle jag förstås kunna hävda att Lindholm gjort gemensam sak med SD vad gäller att svenska löntagares villkor måste skyddas från invandringen. Men det gör jag inte, det är nämligen inte en hederlig beskrivning av Lindholms åsikt. Men för Stephen Lindholm spelar sådant ingen roll.
Jag undrar om Journalistförbundets medlemmar tycker att styrelseledamot Lindholms sätt att handskas med sanningen är en bra journalistisk förebild.
Markus Uvell, VD Timbro
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
