Ida Gabrielsson gav under gårdagen en inblick i vad Vänsterpartiets framtidskommission diskuterat sen starten efter valförlusten i september. Jag vill vara den första att applådera ansatsen om att partiet borde göra framför att prata politik. Rörande det kommunikativa översätter jag ambitionen att vara ”populärast på skolgården” till att vi ska sikta på hjärtat i stället för hjärnan, vilket är korrekt.
Men låt oss gå lite djupare.
Idén om det sociala partiet som en möjlighet för den svenska vänstern föddes vid släppet av Aron Etzlers bok Trondheimsmodellen, där arbetsmetoden hos Socialistiska Partiet i Nederländerna beskrevs utförligt. Här finns bland annat just de hjälpcenter som Gabrielsson vill se i vänsterpartistisk regi.
Men idén om det sociala partiet är långt ifrån problemfri. Dels måste man fråga sig huruvida Vänsterpartiet mäktar med en sådan ansträngning och brott med dagens föreningsverksamhet, dels vilka grupper som är troliga att attraheras av ett sådant parti.
Vänsterpartiet är en märklig kompott av gammal ombudsmannaleninism, 70-talets protest- och solidaritetsrörelser samt 90-talsvågens feminism, sammanhållet av en envis parlamentarism. Gemensamt för åtminstone de två första är ovanan att just göra politik. Själva ordet, eller ”sanningen” som Gabrielsson skriver, är gravt överskattat i partiet och handlingen att visa sitt missnöje i demonstrationer, i insändare eller på flygblad likaså. Vill man vara elak kan man beskriva organisationen som en tankesmedja med en handfull parlamentariker vars huvudsyfte består i att påverka ett annat parti att gå till vänster. Att få en sådan, dessutom försvinnande liten, kader att börja jobba på ett sätt som framförallt är förknippat med religiösa organisationer i det här landet, sitter långt inne, om det ens är möjligt.
Att vi hämtar inspiration från nederländska SP, som är ett parti från 70-talsvänstern med en helt annan inställning till aktivism och utomparlamentarism, är förstås sympatiskt. Men vi måste också se hur långt dagens parti är ifrån en sådan kapacitet.
Det andra problemet, frågan om vilka vi attraherar, är något mer abstrakt men likafullt viktigt att diskutera. Hos våra föregångare i den revolutionära vänstern hittar vi, historiskt sett, avancerade ekonomiska och politiska resonemang om vilka grupper som är viktigare än andra att få på sin sida. Något sådant förekommer inte i dag och har heller inte gjort det på länge. I stället slänger vi oss slarvigt med abstraktioner som ”arbetarklassen” vilka vi säger oss vilja representera och organisera. Och gott så, för den politiska retoriken. Men idépolitiken och det strategiska arbetet måste innehålla betydligt mer specifika analyser.
För Lenin handlade det om att organisera den avancerade delen av fabriks- och gruvproletariatet vilket följde av en analys av kapitalismen om att förhållandena och anhopningen av arbetskraft möjliggjorde för ett kritiskt klassmedvetande, samt att det var här produktionsbortfall gjorde som allra ondast. Om Vänsterpartiet ska sluta ”att vara parlamentets lilla vänsterkraft, som har rätt, egentligen” behövs en radikalt nykter analys av samhället och arbetsmarknaden där vi väger samman variablerna ”störst möjlighet att göra ekonomisk skada” och ”mest mottagliga för Vänsterpartiets målsättningar” för att hitta våra nyckelgrupper. Sen kommer frågan om vad partiet behöver göra för att bli attraktiv för den gruppen och hur vi tillsammans kan bilda ett kraftfullt verktyg för samhällsförändring.
Den som hänvisar till ”arbetarklassen” som det självklara politiska subjektet för vänstern måste alltså visa på vad det betyder i dag, samt förklara varför klassen i grunden är kapabel till mer än vad den visar i dagsläget.
Att som parti organisera välfärdstjänster kan ge den trovärdighet och det rum som i dag saknas för att diskutera politik med väl valda grupper utan det filter som medieapparaten utgör. Men det kan också stanna vid välgörenhet till utsatta, vilket kanske är behjärtansvärt men knappast det virke som revolutioner är gjorda av. Och att jämföra det med den unga arbetarrörelsens utomstatliga försäkringssystem, som gav en ekonomisk självständighet och organisatorisk grund, håller inte.
Men tanken är god, det enda sättet för Vänsterpartiet att krypa ut ur skuggan av Socialdemokraterna är att likt dem bli en materiell makt som människor behöver, inte bara sympatiserar med. Frågan är, baserad på vad, nu när facket är upptaget?
Martin Hofverberg, ordförande Tankesmedjan Konflikt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
