SL bör införa ett eget, välmotiverat regelverk för politisk annonsering. Alternativet är att förbjuda all politisk reklam i kollektivtrafiken, skriver Martin Lindblom, fd politisk redaktör LO-tidningen.
Justitiekanslern beslöt som väntat att inte åtala Sverigedemokraternas främlingsfientliga annons i Östermalms t-bana för yttrandefrihetsbrott. Om detta är inte så mycket att säga.
Gränserna för när åtal i yttrandefrihetsfrågor kan väckas är av lagstiftaren avsiktligt mycket snävt satta. Förseelserna ska vara mycket grova och uppenbara för att åtal ska bli aktuellt.
Begränsningarna är enligt min mening kloka. Yttrandefriheten ska vara vidsträckt. Att utrymmet för åklagare och domare att ingripa är strikt begränsat är också i sig ett värn av yttrandefriheten – i lagstiftningen finns ju därmed en inbyggd spärr mot att ”politiserande” jurister på eget bevåg ingriper mot åsikter som de ogillar (av historien kan vi ju lära att det många gånger är cyniska jurister som gått i spetsen för angrepp mot yttrandefriheten).
Detta förhållande – att domstolarna har små möjligheter att ingripa – betyder förstås inte att medborgarna har rätt att ta lagen i egna händer när i deras tycke upprörande budskap förs fram. De demonstranter som rev ner SD-affischerna bör förstås lagföras och bötfällas.
Att de inte tycks inse att deras handlande är kontraproduktivt genom att många människor upprörs över att de inte nöjer sig med fredliga demonstrationer, tyder dessutom på att deras politiska omdöme är klent utvecklat. Vilket i och för sig inte är straffbart men dock vittnar om okänslighet för vad andra tycker och om en obehaglig självtillräcklighet.
Som Ola Andersson påpekade i DN är huvudfrågan varför SL inte ansåg sig ha skäl att själv stoppa SD-annonsen. SL har ju regler som säger att man inte upplåter plats åt annonser som innebär misskreditering av personer eller folkgrupper eller är ämnade att väcka anstöt, förakt eller löje.
SL har med hänvisning till dessa regler inte tillåtit annonser för Stockholms sexklubbar, stoppat en annons för Millesgårdens Pompejiutställning som visade ett naket bröst på en antik mosaik och stoppat annonser för djurrättsorganisationer.
Det är uppenbart att samma regler borde lett till att man stoppade SD-annonsen. Att den uttrycker missaktning av en utpekad folkgrupp kan ingen betvivla. (Om någon velat annonsera en ”rondell-hund” i t-banan, antar jag SL även kunnat stoppa den annonsen).
Centralt är här att med all sannolikhet ingen av annonserna ovan innebär ett yttrandefrihetsbrott, inte heller rondellhunden.
Vissa debattörer tycks av detta dra slutsatsen att SL gör ett fel som inte släppt igenom dem, inklusive en hypotetisk rondellhund. Den logiska konsekvensen av denna åsikt är att SL som företag bör tillåta alla annonser som inte bryter mot yttrandefrihetsgrundlagen eller tryckfrihetsförordningen. Genom att hävda denna princip anser sig till exempel Expressens utgivare Thomas Mattsson sig försvara det ”fria ordet och yttrandefriheten” i t-banan.
Det är att ta munnen full. Vad Mattsson möjligen försvarar är det köpta ordets rättigheter, vilket inte är riktigt samma sak.
Mattsson missar dessutom en annan sak. Vad tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen i grunden handlar om är att skydda publicister och media från censur och ingrepp från det allmänna, det vill säga att skapa ett värn mot statlig kontroll och statliga övergrepp.
Det finns däremot ingen allmän skyldighet för media eller företag att ge plats för annonser (eller artiklar) med innehåll som bryter mot de regler för publicering man tillämpar. Enligt min mening kan även t-banan ha sådana regler. Många tidningar tar exempelvis inte in sexannonser och rondellhundar, men få skulle hävda att de därmed hotar yttrandefriheten. Men enligt Mattssons resonemang skulle de faktiskt göra det. Tänker han tillämpa den regeln i Expressen?
Jag medger att frågan är komplicerad och att det finns många aspekter som jag inte hinner gå in på eller har förbisett. Men om vi återgår till SL:s problem så finns det åtminstone fyra tänkbara lösningar:
Den ena är att släppa igenom all annonsering, politisk såväl som kommersiell, som inte uppenbart bryter mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Det betyder i stort sett att släppa igenom rubb och stubb. För den som anser yttrandefriheten i t-banan är ett allt annat överordnat värde är det ett logiskt krav. Själv tror jag att en sådan lösning är omöjlig. Det skulle inte dröja länge innan en majoritet av befolkningen krävde ingrepp från SL för att hindra olika slag av i deras mening upprörande annonser.
Den andra är att förbjuda all politisk och kommersiell reklam i t-banan. Ett sådant förbud kan motiveras med att annonser i t-banan är så påträngande att resenärerna bör slippa dem samt att företaget inte ska tvingas till de oundvikliga, men grannlaga, avgöranden om vad som ska vara tillåtet och inte tillåtet. Ett totalförbud vore möjligt, men många skulle förmodligen anse att det vore att gå för långt.
Den tredje lösningen är att som i dag fortsätta ha regler för både kommersiella och politiska annonser och att dessa regler bör och kan vara mer begränsande än vad en JK-granskning förmodas ge vid handen.
JK är som sagt inget rättesnöre för vad media publicerar utan media gör egna urval och principiellt är svårt att se att SL inte skulle kunna ha ett eget välmotiverat regelverk. Att kalla det för en allvarlig inskränkning av yttrandefriheten anser jag är högst överdrivet. Att man för köpta annonser kräver viss återhållsamhet i uttryck och form är inte orimligt (alternativet är ju närmast total kravlöshet enligt alternativ ett ovan och det tror jag inte på).
Om man avvisar alternativ ett till tre återstår slutligen att förbjuda all politisk annonsering i t-banan men fortfarande tillåta kommersiell. Det gällde före 1988 och inte många tyckte att den politiska reklamfriheten var ett större problem.
Själv lutar jag åt att detta vore den bästa lösningen om vi inte vill ha den tredje. Vi som reser kollektivt tillbringar mycket tid i t-bana, pendeltåg och bussar och det vore skönt att slippa dränkas i politisk reklam under resor till och från hemmet.
Martin Lindblom, fd politisk redaktör LO-tidningen
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
