Exploateringen av svarta och färgade arbetare har sannerligen inte upphört efter demokratins ankomst.
Det är lätt att dra paralleller till Sharpevillemassakern 1960 när man ser bilderna från platinagruvan i Marikana där minst 34 arbetare sköts till döds av polisen i torsdags. Men likheterna tar slut vid det visuella. De 69 offren i Sharpeville var fredliga och obeväpnade demonstranter. Skotten i Marikana kom efter en veckolång vild strejk, där tio människor redan dödats i väpnade sammandrabbningar.
Men oavsett upprinnelsen ska förstås inga människor behöva dö. Polisen ska kunna hålla ordning utan att använda skarp ammunition.
Uppgifterna om vad som egentligen hänt går ännu isär. Men orsaken till själva strejken tycks vara att många gruvarbetare är missnöjda med gruvfacket National Union of Mineworkers (NUM), som är en del av landsorganisationen COSATU och därmed står ANC nära. NUM ska ha försökt förmå arbetarna att nöja sig med en lön på 3 600 kronor i månaden, medan ett uppstickarfack, Association of Mineworkers and Construction Union (Amcu), har utlovat 10 000 kronor per månad.
Samtidigt som det är lätt att vara överens om att 3 600 är sanslöst lite bör man komma ihåg att minimilönen för till exempel lantarbetarna som plockade druvorna till vinet som många som läser detta drack i helgen ligger runt 1250 kronor. Exploateringen av svarta och färgade arbetare har sannerligen inte upphört efter demokratins ankomst.
Tragedin i Marikana blottar många av de inflammerade sår som ständigt orsakar spänningar i det nya Sydafrika. Folk är trötta på att vänta på värdighet. Många sydafrikaner saknar fortfarande rinnande vatten, elektricitet och acceptabel sanitet, något som ofta ger upphov till våldsamma protester – ibland med dödlig utgång, som i Ficksburg förra året.
Orsaken till den tröga utvecklingen är inte brist på pengar, utan ANC:s utnämningspolicy när det gäller chefer för de myndigheter och bolag som ansvarar för servicen. Lojalitet kommer före kompetens, vilket ofta får katastrofala följder. Detta mönster ser vi också inom polisen. De två senaste polischeferna har båda fått lämna sina uppdrag på grund av korruption. South African Police Service har således saknat adekvat ledarskap i mer än ett decennium, något som naturligtvis får konsekvenser för myndighetsutövandet.
En annan tröghet i systemet är den vita företags- och markägarklassen. Det finns en stor besvikelse kring hur lite de har gått försoningsprinciperna efter 1994 till mötes. De tycker att de gjort tillräckligt för transformeringen av landet genom att tillsätta svarta ledamöter i sina styrelser. Detta har skapat en svart elit – men den stora frågan om det ojämlika markägandet förblir olöst.
Nu används massakern i Marikana av populister som försöker vinna kortsiktiga poänger på tragedin. I lördags agiterade den avsatte ledaren för ANC:s ungdomsförbund Julius Malema för ökad militarism bland arbetarna. Det är ett cyniskt och farligt spel i ett land med Sydafrikas historia. De som mister livet vid oroligheter är – och har alltid varit – svarta arbetare.
Tor Billgren är journalist och bodde i Sydafrika 2009-2011.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
