Välfärdsstaten varufieras och med det flyttas makt bort från de politiska processerna. Det innebär att det blir svårare för partierna att skapa förtroende för att de faktiskt kan åstadkomma det de lovar.
Mitt i brinnande valrörelse är en av de mest återkommande diskussionerna hur få och små skillnader som kan urskiljas mellan regeringsalternativen. I ett till synes allt mer apolitiskt landskap där partiledarnas karisma och personlighet tycks ha större betydelse än vilken politik de förespråkar försvåras möjligheten att urskilja olika politiska visioner om vilket typ av samhälle som partierna vill uppnå.
Bortom diskussionerna om svårigheterna i att urskilja skillnader mellan partierna kan dock ett annat, minst lika viktigt, demokratiskt problem urskiljas.
I min kommande avhandling analyserar jag den politiska debatten om valfrihet de senaste fyrtio åren. Jag undersöker vilka konsekvenser förändringarna har för partiernas syn på jämlikhet, likvärdighet och behov.
En av slutsatserna är att politikerna i praktiken har kommit att samsas om ett allt smalare valfrihetsbegrepp, där valfrihet, genom de policyförslag som läggs, allt mer kommer att begränsas till valfrihet i bemärkelsen mellan olika leverantörer av välfärdstjänster. Det sker snarare än valfrihet i en bredare bemärkelse i form av valmöjligheter i livet.
För Socialdemokraterna har det också inneburit en glidning från ett mer krävande jämlikhetsbegrepp till ett tunnare likvärdighetsbegrepp med mer mätbara men mindre ambitiösa mål. För Moderaterna handlar förskjutningen i stället om synen på den nationella staten, som gjorts allt starkare på bekostnad av de lokala nivåerna i en strävan efter att reglera om avreglering. Partiets syn på valfrihetens innebörd och syfte har inte förändrats och därmed inte heller synen på likvärdighet och behov.
I bägge partiers diskussioner om valfrihetens förutsättningar läggs allt större vikt vid huvudmännens verksamhetsvillkor snarare än medborgarnas. Det handlar om förutsättningar för konkurrensneutralitet, etableringsvillkor, kvalitetskrav, etc. Det i sig skapar förutsättningar för en slags enhetlighet som de politiska aktörerna lyfter fram som nödvändig.
En konsekvens av detta är dock att de sociala rättigheterna blir en produkt snarare än en rättighet. Det sker ett varugörande av verksamheterna som tömmer dem på politiskt innehåll, vilket i sig skapar nya utmaningar för de politiska partierna att i framtiden formulera mål för den svenska välfärdsstaten.
Snarare än att betrakta valfriheten som något som skapas genom en viss utformning av välfärdsstaten så skapar denna form av valfrihet därför en viss typ av välfärdsstat.
Varufieringen av välfärdsstaten förflyttar makt från de politiska processerna, en utveckling önskad av vissa och oönskad av andra. Oavsett vilken syn man har på den utvecklingen så är en konsekvens att möjligheterna att i framtiden formulera visioner om välfärdens innehåll snarare än välfärdens form begränsas. Det eftersom politikens inflytande över dem också begränsas.
Problemet består därför inte bara i att partierna uppfattas som allt mer lika, ett annat och minst lika viktigt problem är att partiernas tyckande betyder allt mindre.
En viktig framtidsutmaning för de politiska partierna kommer därför att inte bara vara att tydliggöra den egna ideologiska visionen, utan även att skapa trovärdighet i att de policyförslag som läggs faktiskt har förmågan att leda vägen dit.
Matilde Millares, doktorand
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
