Matjättarna löser inte priskrisen själva

Bleka och ödmjuka efter den kallaste marsmånaden på hundra år fick vi ännu en gång fästa vårt hopp vid sill och potatis. Resten av påskmaten? Lyxkonsumtion! Var det detta de menade när de sa att allt var bättre förr?

Matpriserna ökar fortfarande. Och prisökningarna på påskmaten driver inflationen. Sen förra påsken har smör ökat i pris med typ 40 procent, gräddfil med runt 38 procent, ägg med omkring 30 procent. Priset på gravad lax har stigit med 9 procent sen årsskiftet. Grönsaker har blivit exotiskt. Det, i kombination med att godis är en av få produkter som inte stigit särskilt mycket i pris, lär göra under för folkhälsan.

Det är ett tydligt att matjättarna inte kommer lösa priskrisen av sig själva. Från politiskt håll har man hoppats på det, låtsats som att det regnar och inte ställt krav på kedjorna. Konkurrensverket flaggar för att livsmedelspriserna kan bero på oligopol inom dagligvaruhallen, och meddelar att man ska djupdyka i frågan under det kommande året.

Sänkt eller slopad matmoms låter lätt, men har inte så bra fördelningsprofil som man kan önska

Tills dess verkar det som att alla bara ska acceptera priserna, det är svårt att undvika mat för oss som ännu inte utvecklat fotosyntes.

Inom oppositionspartierna har sänkt matmoms eller ökade bidrag varit på tapeten. Den typen av stöd har införts i andra europeiska länder, med framgång. Man kan hoppas att tillräckligt mycket tjat tvingar fram höjt barnbidrag, höjd folkpension och höjd a-kassa.

Sänkt eller slopad matmoms låter lätt, men har inte så bra fördelningsprofil som man kan önska. Moms är en viktig statlig inkomst och borde inte vara det första som får ryka i tuffa tider. Och trots att vi alla äter, äter höginkomsttagare så pass mycket dyrare mat att slopad matmoms blir mer av en subvention för charkbrickor än nödvändig hjälp för att ha råd med sin gröt. Det är bra att Miljöpartiet har föreslagit att slopad matmoms bara skulle gälla vissa varor.

Så de lösningar som prioriterats är alltså olika och olika bra, men en sak har de gemensamt. De går som katten runt het gröt. Man vägrar ifrågasätta att matjättarna gör övervinster. Inget förslag försöker få bukt med att Svenska företag har för höga krav på avkastning och det begränsar oss i kampen mot inflationen. Före detta vice riksbankschefen Thomas Franzén skrev i förra veckan att företagens försvar av sin historiskt höga lönsamhet kräver en helt ny ekonomisk politik. Det piggade upp.

Men istället för att sluta smöra för matjättarna hyllar vi dem till skyarna även när de kommer med djupt otillräckliga lösningar. Som när Lidl sänkte eller frös priset på hundra varor. Vilka varor som skulle omfattas valde Lidl själva, ur sitt enorma sortiment av allt från hårnålar till blomkål. Oxfilé i skivor kostade 449 kronor istället för 499 kronor efter PR-kampanjen, och vi förväntades gråta av tacksamhet. Andra i dagligvaruhandeln följde, det var tydligen inte alls svårt att sänka priserna när man väl såg hur köerna ringlande utanför Lidl. Och så fortsatte vi vår klumpiga inflationsdans efter matjättarna pipa. Förtjänar vi inte bättre än så?