Miljöpartiet har alltför länge väntat med den kulturpolitiska diskussionen. Det skönjs en spricka mellan partiets topp och dess gräsrötter, skriver Mats Berglund (MP).
Under rubriken Först ministerpost sedan politik diskuterades Miljöpartiets avsaknad av kulturpolitik i ett inslag i SVT:s Kulturnyheterna i förra veckan.
I programmet konstateras att Miljöpartiet vill göra kulturen till en prioriterad politisk fråga. Något som går i linje med partikongressens beslut från 2012, att ”MP ska satsa mer på kulturen och bli det ledande partiet i Sverige på kulturfrågor”. Men samtidigt kritiseras partiet för att ha saknat en bred kulturpolitisk diskussion.
I valrörelsen lanserades därför ett upprop, författat av en samling ledare för några Stockholmsbaserade kulturinstitutioner samt ett tidigare socialdemokratiskt kulturborgarråd. Uppropet är i sin korthet långt ifrån aningslöst, tvärtom andas det ett positivt nyvaknade och bär på flera goda intentioner: kulturpolitiken ska flytta fram positionerna och bli mer aktiv. Uppropet bottnar den gröna ingången i begreppet “hållbarhet“ och att politiken inte ska förneka kulturens nytta.
Uppropet tar tydligt avstånd från den nyliberala kulturpolitiken, men det är också befriande att slippa läsa om “kulturens egenvärde som dess enda värde” och liknande socialdemokratiskt färgade klyschor. I stället nämns viktiga frågor för den framtida kulturpolitiken såsom livsstilsfrågor och kulturens infrastruktur.
Men tillkomsten av uppropet lyfter inte bara avsaknaden av en formulerad grön kulturpolitik utan även de bakomliggande orsakerna till problemet. Samtidigt som det är en djupt grön ingång att bjuda in företrädare utanför partiet att vara med i utformandet av politiken, är det symptomatisk att det just är i kulturpolitiken som partiet väljer bort de egna gröna krafterna.
Det finns en bred kompetens och ett stort kulturpolitiskt engagemang i Miljöpartiet. I Stockholms eftervalsprocess visar sig kulturnämnden vara den mest populära nämnden att engagera sig bland partiets medlemmar, och nyligen har ett “Kulturpolitiskt program för ett grönt Stockholm” tagits fram. På andra håll i landet har partiet aktiva kulturgrupper och ledande poster inom kulturpolitiken.
Det skönjs en spricka mellan partiets topp och dess gräsrötter. På nationell nivå väljer partiet att ta in en minister och en kulturpolitisk grupp helt från sidan istället för att leta inom partiet. I Stockholm gick den avgående och tillträdande fullmäktigegruppen åt motsatt håll mot kongressbeslutet och valde att nedprioritera kulturen inför förhandlingarna med de röd-rosa majoritetspartierna.
När partiledningen, på riksplanet och lokalt, vänder sig bort från medlemmarna riskerar själva grunden för den gröna rörelsen att skadas. Kulturpolitiken är ett område där avståndet mellan ledning och gräsrötter har tillåtits växa under lång tid.
En starkare ställning för den gröna kulturpolitiken lokalt, inte minst i Stockholm, skulle inte bara ha gynnat den nytillträdda kulturministern i sitt arbete utan även givit förutsättningar för en hållbar stadsutveckling där arbete, bostad, kultur och föreningsliv kunde samordnas utifrån begrepp om hållbarhet och motståndskraft.
Det Miljöpartiet behöver göra nu är att ta tillbaka diskussionen om kulturpolitiken till medlemmarna. Att Sverige har fått sin första gröna kulturminister är ett möjlighet som inte får tappas bort.
Partiet måste låta den gröna grundsynen genomlysa politiken och skapa en konkret grön kulturpolitik på såväl nationell som regional och lokal nivå över hela landet. Miljöpartiet har alltför länge väntat med den kulturpolitiska diskussionen. Nu är ett utmärkt tillfälle att lyfta den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
