Inte oväntat väckte min debattartikel om arbetstidsförkortning ont blod. Vänsterpartiets Josefin Brink, sociologiforskaren Roland Paulsen och bloggaren Fredrik Edin riktar alla skarp kritik mot mig. Jag skall bemöta kritiken i tre punkter.
1. Man vänder sig mot att jag anger löneutrymmet till två till tre procent per år. Jag beskylls för att ha en statisk, ja till och med ohistorisk, syn på ekonomin. Eftersom jag är ekonom-historiker vore det milt sagt lite udda. Det är önskvärt att vi i framtiden tar stora produktivitetssprång som gör att vi kan producera lika mycket på kortare tid och därför kan korta arbetstiden, så som skedde under industrialismens tid.
Men hur skall det bli möjligt? Människorna är på det hela taget sysselsatta, inte minst kvinnor och äldre. Unga människor bör ha en period av studier i början av livet. Produktionen blir mer kunskapsintensiv. Specialisering och minskad utbytbarhet hos arbetskraften gör rationaliseringspotentialen begränsad.
Risken är att en snabb och momentan arbetstidsförkortning leder till ökad arbetsintensitet. Man får utföra samma mängd arbetsuppgifter, men på kortare tid.
2. Kritikerna tycker heller inte att jag lägger tillräcklig vikt vid “fördelningsfrågan”, hur produktionsresultatet fördelar sig mellan löner och vinster. Vinstandelen har ökat på bekostnad av löneandelen under senare tid. Detta borde man kunna vända på, vilket skulle möjliggöra såväl högre löner som kortare arbetstid menar kritikerna. Frågan är: hur det skall gå till? Facklig och politisk kamp, är kritikernas underförstådda svar (även om bloggaren Fredrik Edin är mer explicit på den punkten). Kapitalägarnas vinstkrav skall tryckas tillbaka till förmån för arbetstagarnas löner. Ytterst skall det ske genom fackens ultimata vapen, strejken. Kanske tänker man sig även att motsättningen mellan arbete och kapital upphävs genom socialisering av produktionsmedlen.
Utvecklingen har ju dock gått i en annan riktning, på gott och ont. Den internationella konkurrensen får alla, så och Sverige. När man säger att vinstmarginalerna i Sverige är internationellt bestämda betyder det att lönsamheten här måste vara lika hög som i andra länder. Annars flyttar företagen. Detta pressar ned lönerna. Det är inte bra. Å andra sidan har globaliseringen inneburit en fantastisk utveckling för en liten, öppen ekonomi som vår. Jobbdynamiken är mycket hög och tillväxt genereras som aldrig förr. Förtroendefulla partsrelationer och en facklig strategi som minskar arbetstagarnas utbytbarhet och därmed stärker deras förhandlingsposition tror jag mer på än öppen kamp. Men givetvis finns grundläggande fackliga positioner och rättigheter som skall försvaras. Den som vill avveckla LAS kastar jag tårta på. Den som ifrågasätter kollektivavtalen kastar jag sten på. Attackeras strejkrätten blir det bomber till svar från mig.
3. Andemeningen i min artikel var att om politiken tar över genom att lägga beslag på löneutrymmet via en lagstiftad förkortning av normalarbetstiden från fyrtio timmar i veckan till trettio, så ställer det oss i facket nakna inför motståndaren. Vi kommer inte längre att kunna fullgöra vår uppgift att fördela löneutrymmet mellan löneökningar och arbetstidsförkortning.
Har då politiken ingen roll? Politikens självklara uppgift är att gå utöver parternas uppgörelser och ge människorna andra saker som måste bekostas av produktionen, till exempel mer ledig tid. Men då är rimligt att politikerna först tillägnar sig löneutrymmet genom beskattning och inte tar genvägen via en förändring i arbetstidslagen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
