Högerpopulistiska partier som Sverigedemokraterna utgör ett dubbelt hot mot arbetarrörelsen: de är hatiskt inställda till den och de rekryterar samtidigt huvuddelen av sina sympatisörer från arbetarklassen. Det gör det särskilt viktigt för just arbetarrörelsen att ha en klar strategi för hur högerpopulistiska partier ska bemötas.
Konsekvenserna av högerpopulistiska framgångar (forskare använder begreppet RHP-partier, Radikala Höger-Populister) är tydlig: arbetarrörelsen försvagas och i värsta fall trasas sönder. När RHP-partier får platser i parlamentariska församlingar undermineras möjligheterna för en vänsterpolitik.
I svenska kommuner där SD haft en vågmästarställning har man i princip alltid stött de borgerliga partierna i avgörande blockskiljande omröstningar. I Danmark har Dansk Folkeparti sedan 2001 fungerat som parlamentarisk stödpart åt den borgerliga regeringen. Tidigare har en borgerlig regering aldrig suttit mer än en mandatperiod, men med stöd av Dansk Folkeparti uppnås en ny stabilitet i dansk politik.
I Sverige står arbetarrörelsen och Socialdemokraterna fortfarande för ett klart avståndstagande till Sverigedemokraterna, men frågan är vad som händer om SD blir en verklig maktfaktor i svensk politik. För arbetarrörelsen är det en ödesfråga att motverka RHP-partierna. Den svenska arbetarrörelsen kan bli mer framgångsrik i kampen mot högerpopulism baserat på erfarenheter från andra europeiska länder:
1. När vänster-höger-skalan är tydlig i politiken minskar RHP-partiernas utrymme. En arbetarrörelse som förmår mobilisera mot ökade sociala klyftor och driva en aktiv fördelningspolitik bidrar till att blottlägga RHP-partiernas högerpopulistiska karaktär. Eftersom RHP-partierna vägrar att ta konflikt med traditionell höger och det privata näringslivet i dragkampen om de materiella resurserna blir det uppenbart att RHP-partierna inte står på arbetarklassens sida.
2. I de länder där den politiska skillnaden mellan partierna har blivit små eller otydliga, har RHP-partierna vuxit i styrka. Särskilt förödande har det varit i länder där socialdemokratin bildat regering tillsammans med borgerliga partier.
3. När RHP-partierna har tillåtits bli parlamentariska stödpartier har det bidragit till att legitimera dem och permanentat deras politiska närvaro.
4. Facklig organisering och en stark ideologisk profil i den fackliga verksamheten gör det svårare för RHP-partierna att få fäste. Studier från bland annat Belgien visar att RHP-partierna är mindre framgångsrika i de delar av landet där den fackliga organiseringen är hög.
5. RHP-partierna sprider överdrivna och ofta ogrundade uppgifter om invandringens kostnader, kriminaliteten bland invandrare etc. Det är nödvändigt att bemöta RHP-partiernas osakliga propaganda. Underbyggd information gör ofta intryck på deras potentiella sympatisörer.
6. Det gäller samtidigt att inte låta RHP-partierna styra dagordningen. Det handlar om val av begrepp och hur politiska problem formuleras. RHP-partiernas livsluft är att kritisera ”blandningen av kulturer” och ”misslyckad integrationspolitik”. Men de har inte mycket att komma med om utgångspunkten är växande klassklyftor, kvinnors underordning eller etnisk diskriminering.
7. En farlig strategi är att försöka motverka tillväxten av RHP-partier genom att delvis ta över partiernas åsikter. När den strategin använts i Europa har effekten blivit den motsatta: RHP-partierna har växt.
8. RHP-partierna anser att de står i motsatsställning till etablissemanget, det vill säga medierna och de etablerade partierna. Strategier som ”utesluter” RHP-partierna kan därför vara kontraproduktiva. En bättre möjlighet är att inte utesluta RHP-partierna från debatten, men i stället bredda kritiken av partierna. Utöver den traditionella kritiken av främlingsfientligheten är det av central betydelse att kritisera deras konservativa familjepolitik och anti-feminism. Särskilt viktigt är också att ge argument för att partierna utgör en del av den auktoritära högern, därmed får kritiken en politisk sida och inte bara en moralisk.
9. RHP-partierna bör bemötas i proportion till dess styrka. I kommuner där de inte har etablerat sig vore det kontraproduktivt att angripa dem. Men i kommuner där RHP-partierna finns representerade i parlamentariska församlingar är det nödvändigt att ta debatten. Samma sak gäller på nationell nivå. Så länge RHP-partierna inte finns representerade i parlamenten bör arbetarrörelsens ledare vara avhållsamma med att ta debatten. Men om RHP-partierna får fäste i parlamenten, då är det nödvändigt att aktivt bemöta dem.
Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg
Författare till skriften ”Arbetarrörelsens strategier för att motverka främlingsfientliga och högerpopulistiska partier – erfarenheter från Danmark, Norge och Sverige”
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
