Mattias Alkberg: Jag har gett upp

Att försöka nå fram till dem som bestämt sig för att rösta på SD är som att skriva ett brev på finska till någon som bara kan svenska.

Jag gav upp. Satt i hemma i Luleå och försökte skriva något smart om SD och landsorten, men gav upp.

Inte för att det inte går att rapportera från den skurhinken, det gör det helt säkert, men det finns ingen mening. Ingenting förändras. Inget befästes som inte redan var allmän kännedom eller åtminstone en stark och tydlig känsla av att en redan visste.

Jag vet hur de är, de var likadana när vi växte upp som de är nu. De vill hata, de vill känna sig smarta och de vill gärna att folk ska vara lite rädda för dem. I det avseendet är det ingen större skillnad på oss. Förutom att de är idioter och jag inte är det. Vilket kanske är en idiotisk grej att påstå. Men jag sa ju att jag inte kunde skriva något smart.

Jag menar bara att de alltid funnits, rasisterna, mobbarna och de mobbade. Förr hade de inget parti att rösta på bara, som tillgodosåg deras skräck och hat. Att detta väljarunderlag fortfarande växer kanske bara beror på detta, att de är idioter, att de faktiskt, fram till helt nyss, inte visste att SD var ett parti för dem.

De var så ointresserade att de kanske inte ens visste att SD fanns. De bara röstade på sossarna som de alltid gjort innan. Kanske bott i sådan avkrok att opinionsmätarna aldrig hittat dit innan.

Det här är bara förslag alltså. Idéer jag har. För jag vet inte, jag känner ingen som röstat, eller tänker rösta på SD. Inte som de berättat för mig i alla fall. Jag föreställer mig att det är så för de flesta som läser det här. Och inte har jag forskat i det heller. Varför ska jag hålla på och pilla i bajs bara för att det finns? Det går ju inte att nå fram till dem, att få dem att ändra sig. Det är lite som att skriva ett brev på finska till någon som bara kan svenska. Det är för mottagaren obegripligt.

Jag säger nu inte att alla sverigedemokrater är ointelligenta. Men jag tycker det verkar som att en stor del av dem är empatilösa och fega. Jag känner igen typen från livets hårda skola. Vi är nämligen några som gått den som tyckte det var en värdelös utbildning, som inte skryter med det.

Jag förstår mig inte på den här pragmatiska hållningen om de ska få affischera på tunnelbanestationer, att man ska försöka förstå dem, att man ska ta debatten med dem. Vare sig fakta eller parental sympati biter ju på dem eller partiet de röstar på.

Jag förstår inte heller den här tanken om att all kritik av dem gynnar dem och därför bör den inte framföras. Somliga affischer bör rivas ned direkt, om inte annat så av ren anständighet och medmänsklighet oavsett vad lagen säger, oavsett vad yttrandefrihet verkligen betyder.

Men vad ska en göra då. Inte vet jag, jag har ju gett upp.

Någonstans kommer det alltid sitta en artonåring i Växjö eller en 46-åring i Luleå framför datorn och tänka ”fan vad rätt” eller ”fan vad fel” när de för första gången läser om detta. Som känner att deras ögon precis har öppnats, och att det såg ut exakt som de föreställt sig.