Ett av de senare tilltagen i kampen för att främst rädda euron som valuta och i förlängningen den Europeiska Unionen är en ny europakt. Efter att världen nyligen stapplat sig ur en recession som låg nära att bli den stora depressionen 2.0, kommer något som förflyttar oss 120 år bakåt i tiden vad gäller ekonomisk politik.
Att recessionen 2008 inte blev så pass djup som den kunde ha blivit, berodde på att centralbanker och regeringar världen över var snabbt genomförde kraftiga finans- och penningpolitiska stimulanser. Allra snabbast nog den amerikanske centralbankschefen Ben Bernanke och Hank Paulson, dåvarande amerikansk finansminister: Fyra dagar från starten till färdigt räddningspaket på 700 miljarder dollar.
Nu när en ny recession drabbar euroländerna, vilka geniala planer tänks då ut? Jo att inget land får ha ett strukturellt budgetunderskott som överstiger 0,5 procent av bruttonationalprodukten (BNP), en regel som enligt förslaget helst ska skrivas in i grundlagen. Att förslaget till europakt medger undantag betyder sannolikt att alla euroländer, eller en majoritet, måste godkänna ett sådant undantag. Vilket betyder att i ett läge liknande det USA stod inför skulle ett godkännande sannolikt komma för sent.
Låt oss då anta att de regler som man nu vill skriva in i grundlagarna funnits 2008 – när chockvågen hade nått hit, arbetslösheten hade stigit och skatteintäkter hade fallit. Då hade alla euroländer behövt strama åt sina ekonomier, omedelbart. Totalt sett hade eurozonen behövt spara, höja skatter, eller en kombination av de två, omfattande 4,9 procent av eurozonens BNP. Med andra ord, först en extern chock, följd av en intern chock.
Tar vi det fall som inträffade i eurozonens BNP, skalar bort de finanspolitiska stimulanser som implementerades, samt lägger till fallet med den åtstramning som hade behövts, så hade eurozonens BNP, mellan tummen och pekfingret, fallit med 15 procent. Ett sådant fall hade givetvis påverkat statsfinanserna. De ursprungliga åtgärderna till trots, hade eurozonen behövt strama till med ytterligare cirka 4 procent. Vilket gett ett ännu större BNP-fall. Utan att göra alltför djupgående beräkningar så kan man anta ett 20 – 25 procentigt fall i BNP. Ett ekonomiskt Ragnarök.
Nu var reglerna tack och lov inte beslutade 2008. Men när nu nästa stora nedgång kommer, med grundlagar som stipulerar max 0,5 procents underskott – vad händer då? Vill vi vara med då?
Jag såg få anledningar till att gå med i eurosamarbetet när det lanserades. Jag ser än mindre anledning när man praktiskt taget förintar Grekland. Jag ser ingen anledning när Merkel bedriver tysk politik och Sarkozy fransk politik – men ingen bedriver europeisk politik.
Jag ser däremot EU:s undergång i det dokument som utgör europakten. Den garanterar att Europa förr eller senare kommer att genomlida en depression av 1930-talsmodell.
En annan, och mycket bättre lösning, är att använda den svenska finanspolitikens regelverk, som skapades av den socialdemokratiska regeringen efter valet 1994: En målsättning om 1 procents överskott över en konjunkturcykel.
De signaler som kommer från EU:s ekonomikommissionär visar att tankebanorna inte har ändrats nämnvärt, trots att Standard & Poor’s, när de den 13 januari nedgraderade nio euroländer, specifikt angav för tuffa åtstramningar som en av anledningarna. Tyskland vill tillföra den så kallade stabilitetsfonden större resurser – med villkoret att än tuffare regler införs. Vad Merkel har glömt eller valt att glömma är att det är eurons svaghet som gett Tyskland de ekonomiska musklerna åter.
Mattias Eriksson, doktorand i nationalekonomi och socialdemokrat.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
