Sällan har ett Almedalstal innehållit så många ursäkter och utsträckta händer som Fridolins. Nu är det dags att gå vidare mot en grönare, öppnare och mer näringslivsvänlig politik – om inte S bromsar.
Kolbiten bidrog inte till att få ett positivt, kreativt samtal kring miljö- och klimatfrågor i valrörelsen.
Att utmana Sverigedemokraterna om att bli tredje största parti, och slå fast att den som blir det får talmanspost och liknande, bidrog till att legitimera dem, förmodligen tvärtemot de grönas avsikt.
Den dagliga webbfilmen Allt Grönt visade upp ett parti styrt av ett ungt och grabbigt tjänstemannavälde och spädde på politikerföraktet. För allt detta är Fridolins insikt och ursäkt välkommen. Nu går vi vidare!
På klimatområdet kräver grönt ledarskap inför FN-toppmötet i Paris att Sverige under hösten antar eller åtminstone från regeringens sida kommunicerar tydliga klimatmål för år 2030 och år 2050, samt att vårt världsledande mål ”fossilbränsleoberoende fordonsflotta” fylls med innehåll.
Den senaste tiden har signalerna varit oroande. Finansdepartementet har föreslagit en mer än dubbelt så stor höjning av skatten på biobränsleetanol som på fossil bensin och diesel, och en nyinförd skatt på solel, samtidigt som supermiljöbilspremien och miljöregler för förmånsbilar är på väg att ta slut.
På migrationsområdet ser vi nu en partipolitisk uppluckring där Centerpartiet kommit med en rad förslag om förbättrad, effektivare och humanare integration, Folkpartiet och Kristdemokraterna mest landar i regelskärpningar och Moderaterna försöker balansera dem emellan även om slagsidan är åt regelskärpningar.
Inom regeringen kan samma slitning anas, där Socialdemokraterna vill skärpa reglerna för arbetskraftsinvandring, medan Miljöpartiet under alla år stått upp för världens kanske mest välkomnande regler för den som har ett jobb som väntar.
Miljöpartiet behöver också ta sig ur sina härliga men ur regeringssynpunkt svårkonkretiserade budskap som att ”människovärde får aldrig räknas i pengar”.
På näringslivsområdet behöver företagen se att ett grönt arbete lönar sig. Miljöpartiet vill närma sig näringslivet, som rimligen tar emot en sådan invit med öppna armar, men inte utan kravlista. En central punkt är den gröna skatteväxlingen som så länge varit centralt i miljöpartiets dna, men som nu lyser med sin frånvaro.
Faktiskt är Sverige nu det enda land som genomför en omvänd skatteväxling, med större höjning av skatter och avgifter på arbete än på miljöförstöring. De gröna motiverar detta med att man behövde återställa alliansens skattesänkningar, men det fanns förstås ett gyllene tillfälle att ersätta den halverade arbetsgivaravgiften för unga med en mer måttlig generell sänkning.
Inom alla dessa områden, och många därtill, ligger det nära till hands att misstänka att Socialdemokraterna är den bromsande faktorn. ”Det har sina sidor”, som Åsa Romson på Miljöaktuellts mingel uttryckte sig om samarbetet – och Fridolins beröm av Annie Lööf var betydligt mer konkret än hans allmänna fraser om att samarbetet med Löfven går utmärkt.
Miljöpartiet får själva bedöma vilka samarbetsformer och partners som är bäst lämpade för att uppnå en politik som är tuff mot utsläppen, generös på migrationsområdet och vänlig mot näringslivet.
Men utgångspunkten bör vara att inte behöva be om ursäkt från Almedalens scen vid mandatperiodens slut.
Mattias Goldmann, VD, gröna och liberala tankesmedjan Fores
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
