Bakom de stolta orden finns delar att vara stolt över, men också delar där regeringen slöat, duttar eller lurar sig själv – här är budgetens tio inriktningar, skriver Fores vd.
Där regeringen tänker nytt. Regeringen inför en kemikalieskatt, förvisso på låg nivå – det handlar enligt finansmarknadsminister Bolund om ett par tior för en mobil och någon hundralapp för ett kylskåp – men det är en viktig signal och kan vara början till den omställning av kemikaliesamhället som verkligen behövs.
Där regeringen knyter ihop säcken. 46 procent av Klimatklivet har gått till biogasinvesteringar, som också är det enda biodrivmedel som är skattebefriat till och med år 2020. Nu kompletterar regeringen med att förlänga det 40 procentigt reducerade förmånsvärdet på gasbilarna, så att det blir efterfrågan på fordonen också. Bra och inte en dag för tidigt!
Där regeringen slöat. 700 miljoner kronor till supermiljöbilar är den största enskilda satsningen på omställningen till förnybart. Det är positivt, inte minst att anslaget denna gång är så pass väl tilltaget att det räcker hela året och vi därmed slipper oron och osäkerheten som tidigare inträffat när medlen sinat. Men hela kostnaden hade undvikits om bonus-malus-systemet införts som planerat; då motsvaras bidragen för de klimatbästa bilarna av en höjd skatt på utsläppsvärstingarna.
Där regeringen skjuter problemet framför sig. Trafikverket anger att det behövs 16 miljarder kronor per år i 12 år för underhåll av befintligt järnvägsnät. Regeringen anslår 200 miljoner kronor extra 2017, vilket höjs till 5,9 miljarder kronor åren 2019-2020. Det är för lite, förstås, men också – som mycket annat i budgeten – under förutsättning att de rödgröna vinner valet 2018.
Där regeringen missar chansen. Sju partier är i Miljömålsberedningen överens om att transportsektorns klimatpåverkan ska minska med 70 procent till 2030, i linje med målet om en fossiloberoende fordonsflotta. Sex partier står också bakom energikommissionens mål att till år 2040 ha en 100 procent förnybar energisektor. Det ger regeringen stor handlingsfrihet att på allvar lansera reformer som leder i denna riktning, som en grön skatteväxling – men inget sådant finns i budgeten.
Där regeringen lurar sig själv. Finansmarknadsministern tycks genuint tro att halverad moms på reparationer – som exempelvis innebär att det kostar 225 kronor i stället för 250 att laga ett par handskar – ska leda till ett samhälle där vi reparerar och fixar.
På samma sätt tror regeringen att en utsläppsbroms, där Sverige köper EU-utsläppsrätter för 300 miljoner kronor årligen, ska ha stark klimateffekt – trots att det bara motsvarar en mycket liten del av överskottet på utsläppsrätter. Förhoppningsvis är regeringen beredd att göra mer om detta visar sig otillräckligt för att ha effekt – men då börjar det bli dyrt.
Där regeringen tagit åt sig kritiken. Efter en ovanligt massiv och hård kritik, drar regeringen tillbaks sitt förslag att begränsa företagens avdragsrätt för klimatkompensation till enbart EU ETS och enbart företagets direkta utsläpp. Vad som kommer i stället framgår inte – Fossilfritt Sverige kan mycket väl vara arenan för att utröna detta.
Där regeringen duttar. Klimatklivet får 100 mkr extra per år 2017-2018, efter att hittillsvarande medel gått till 367 projekt. Duttandet är synnerligen effektivt i termer av antal pressklipp per krona, men knappast för klimatet. Mängder av småprojekt riskerar att stå i vägen för det verkliga nationella ledarskap som världen efterfrågar i omställningen till fossilfritt och effektivt.
Där regeringen måste ta fighten. »Regeringen ska verka på nationell och EU-nivå för att skapa stabila villkor och långsiktiga förutsättningar för en fossilfri fordonsflotta«, anger budgetpropositionen, men det är en inriktning man haft länge utan att kunna visa några särskilda resultat och i budgeten nu finns ännu en EU-eftergift i form av höjda banavgifter. Att EU numera aktivt tillbakavisar »EU kräver«-påståendet om skatt på solel sätter press på regeringen att börja visa handlingskraft – ursäkten att vi inte får för EU vinner allt färre sympatiröster.
Där regeringen är oense med sig själv. Socialdemokraterna lanserade på Fores den unika definitionen av skatteväxling att först sänker borgarna skatterna, sen höjer de rödgröna dem. Miljöpartiet har en mer gängse definition; skatten på arbete sänks samtidigt som skatten på miljöförstöring höjs. Tyvärr har denna definition inte fått något genomslag i budgeten. Därmed missar vi att använda ett verktyg som både hjälper oss att nå målet om »ett av världens första fossilfria välfärdsländer« och målet om »Europas lägsta arbetslöshet« 2020.
Den budgetproposition regeringen nu lämnat till riksdagen vittnar om hög ambition, interna konvulsioner och utbredd frustration – med omvärlden men också med sig själv.
Mattias Goldmann, vd för Fores med 2030-sekretariatet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
