“Feminismen behöver inte fler män som tar plats”, skrev Sara Abdollahi på Dagens Arena. Låt oss lyssna, samtala och peppa varandra i stället för att stänga ute människor, skriver Max Ahlborn (MP) i en replik.
Till mina vänner. Miljövännerna, feministerna och antirasisterna.
Varje dag diskuterar jag, i mitt arbete med Miljöpartiets digitala medier, med klimatförnekare, antifeminister och rasister på nätet. Och det är, som många av er vet, rätt tungt. Skepsisen och hatet är kompakt och det känns dessutom som att trollen är precis överallt, hela tiden. Att försöka vara en positiv och konstruktiv kraft i det där kostar på och testar ens tålamod. Ofta vill man bara skrika “men kan inte alla män ba hålla käften” och stänga ned. För det är mest män, bakom riktiga namn eller fejkade alias.
I sådana stunder försöker jag påminna mig om de konstruktiva änglar därute som Nina Åkestam eller Lina Thomsgård som år efter år pallar att bemöta ännu ett “men JAG våldtar inte ju!” på ett sakligt sätt. Eller Valerie Kueyune Bäckström som orkar förklara internaliserad rasism för en sån som jag. Och om en inte alltid pallar vara fullt så nyanserad så är det helt ok också. Som Margret Atladottir skriver i sin utmärkta Vett och Etikett för Vänstern: “Ibland får man helt enkelt nog“. Att någon gång tappa det på någon “jämställdist” eller nätrasist är så väldigt mänskligt och något jag lämnar till sverigedemokrater att böla över.
Vad som däremot oroar mig (mer och mer för varje dag) är det uppskruvade tonläget och hårda jargong som används i vår interaktion med varandra. Vi som i allt väsentligt delar såväl problembeskrivning som vision. Vi miljövänner, feminister och antirasister. Eller för den delen de som rätt nyligen kommit till olika insikter och med nyfikenhet närmar sig våra idéer. Vi behöver fler som engagerar sig, inte fler som känner sig utestängda.
När jag läser Sara Abdollahi här på Arena om att feminismen inte behöver fler män som tar plats håller jag därför både med och inte. Helt rätt, koketterande symbolhandlingar räcker inte och feminismen är en kamp, inte en lajk eller en trevlig cupcake-fest. Men på samma gång tror jag att den nytända feminismen mår bra av välkomnande låga trösklar och att ett eller annat feministiskt tårtkalas på Nytorget inte skadat någon, förutom möjligen Jimmie Åkesson. De män med makt som hör av sig till Sara och säger att de supportar hennes engagemang förtjänar inga medaljer, men kanske en liten poke.
En uppmuntrande knuff i den riktning som får dem att kanske använda sin makt till att höra av sig till Rättviseförmedlingen istället för sina mansnätverk nästa gång de ska rekrytera någon. Precis där tas steget från symbolhandling till praktik. En sådan här, hyggligt intellektuell, diskussion om kamp vs. cupcakeifiering av feminismen känner jag att vi borde kunna ha utan inlägg om att jag a) inte fattar nånting b) behöver inse mina privilegier och c) kan väl bara hålla käften. Får väldigt lite energi av det. Även om jag så klart inser problematiken i att män belönas till och med inom den feministiska kampen liksom vita inom den antirasistiska.
Och på precis samma sätt önskar jag mig en positivare och mer konstruktiv ton inom den partipolitiska nätdebatten. Rödgröna miljövänner har precis noll att vinna på att smutskasta varandras engagemang. Jag träffar dig jättegärna Jöran Fagerlund (V) på en fika eller paneldiskussion (med någon mer pga #tackanej) och diskuterar var gränsen går för när promotande av andras initiativ och varumärken övergår i snyltande. Ett jätteintressant ämne ju! Men tyvärr, jag måste säga att peppen gick ner lite efter att du inledde diskussionen med att kalla vårt arbete med Earth Hour i termer av “patetisk” och “parasit”.
Men buhu, tänker du kanske nu. Med rätta. För mitt jobb får jag betalt. Jag är vit, medelklass och cis-man och min kamp kan aldrig jämföras med kvinnan i hijab som blir spottad på eller med med afro-rasismen – nyligen kartlagd av Mångkulturellt centrum och berättad om i Raskortet. Eller med klimatflyktingens, eller med… ja ni fattar. Och det gör jag också. SUPERpriviligierad naturligtvis.
Likafullt är det motigt. Att tappa det på en inbiten sverigedemokrat är kanske inte det mest konstruktiva en kan göra, men förståeligt. Att behandla en nyfiken, om än något okunnig, miljövän/feminist/antirasist på samma sätt är tyvärr lika vanligt som kontraproduktivt. Navid Modiri talar ofta om konsten att lyssna och att samtalet spelar en viktig roll för att motverka främlingsfientlighet. +1 på det alltså. Jag kanske vet nåt bra om hur du kan minska din klimatpåverkan så kan du lära mig något om intersektionell normkritik? Låt oss lyssna och samtala. Låt oss peppa den som behöver pepp. Och ja, låt oss krossa det som verkligen behöver krossas.
Max Ahlborn
Vit, uppenbarligen lite kränkt, man;
Feminist, antirasist och miljövän;
Valsamordnare, digitala medier (MP, riksdagskansliet);
Kandidat till kommunfullmäktige (MP, Stockholm stad)
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
