På många platser i världen är risken stor för kvinnor att utsättas för verbalt och fysiskt våld i kollektivtrafiken – i Mexico City hanteras problemet med chockrosa bussar endast för kvinnor.
Förra året gjorde Thomson Reuters Foundation en studie på kvinnors säkerhet i kollektivtrafiken i världens 15 största städer. Där mättes sex aspekter av säkerhet – bland annat hur kvinnor upplever att resa ensam på natten, risken att bli utsatt för verbalt eller fysiskt våld samt tilltron till myndigheterna i frågan om mäns våld mot kvinnor. Bogotá, Mexico City och Lima toppar listan för mest osäker kollektivtrafik, följt av Delhi, Jakarta och Buenos Aires. I de här städerna har majoriteten av kvinnorna, i alla åldrar, blivit utsatta för sexuellt ofredande i kollektivtrafiken.
I bland annat Mexico City, Jakarta, Rio de Janeiro, Kuala Lumpur, Delhi och i Kairo (som är utesluten ur studien ovan, men som troligtvis hade hamnat i topp 5) har en strategi för att komma till rätta med problemet implementerat – könssegregerad kollektivtrafik. Denna taktik ser olika ut på olika platser men kontentan är densamma: för att stoppa mäns våld mot kvinnor så separerar man helt enkelt kvinnorna från männen.
I Mexico City heter projektet Viajemos Seguras (Vi reser säkert, skrivet i femininum) och sjösattes 2008. Ett antal rosa tunnelbanevagnar som endast är för kvinnor och barn har satts in i den vanliga trafiken. I den resterande tunnelbane- och pendeltågtrafiken är många av de vanliga vagnarna uppdelade efter kön under rusningstrafik, där personal på perrongen dirigerar män och kvinnor till olika delar av tågen. Rosa bussar endast för kvinnor finns tillgängliga, likaså taxibilar med kvinnliga förare.
Därtill har staden upprättat små vårdmoduler i fem av de större tunnelbanestationerna. Där kan de kvinnor som blivit utsatta för våld eller ofredande få hjälp att anmäla brottet, få juridiskt stöd eller få prata med en psykolog. Tusentals kvinnor har sedan starten anmält våld och ofredande i dessa moduler.
Viajemos Seguras innefattar även kampanjer där information om mäns våld mot kvinnor sprids. Där finns pedagogiska affischer som tydliggör att olika typer av ofredande, såsom att fotografera någon utan tillstånd, att tafsa eller att förfölja någon, är brottsliga.
Den här typen av strategi för att minska mäns våld mot kvinnor är kontroversiell. Den chockrosa inramningen är det första som möter en – en färg som ur ett svenskt perspektiv kanske inte direkt skriker “jämställdhetsarbete”.
Att strategin dessutom går ut på att begränsa kvinnors livsutrymme känns i bästa fall märkligt, i värsta fall kontraproduktivt. Det kan tyckas att genom att skapa ett utrymme som är reserverat för kvinnor så erkänns resten av det offentliga utrymmet som reserverat för män. Risken finns att kvinnor som inte använder de för kvinnor avsedda transportmedlen skuldbeläggs – ofredande berättigas för att kvinnan har utsatt sig för risk.
Men samtidigt har ett tryggt rum skapats – ett alternativt sätt att ta sig till jobbet eller till skolan som är säkert, eller i alla fall säkrare än tidigare. Att information sprids om vad som är ofredande, att även det som många upplevt som ”gråzoner” faktiskt är brottsliga, är ett viktigt arbete för kvinnors rättigheter.
Och viktiga ting händer i de rosa tunnelbanevagnarna. När en man av misstag eller för att jävlas har gått in i ett utrymme reserverat för kvinnor har de kvinnliga resenärerna höjt sina röster och fått ut honom. Det skapar en slags egenmakt, att ha makt i ett rum föder hopp att ta makt i andra rum och i andra sammanhang.
Kvinnors säkerhet kan inte bygga på könssegregation. Risken är då stor att uppfattningen om att kvinnor är svaga och måste skyddas, att de är passiva offer snarare än handlande subjekt, istället förstärks. Det är de diskriminerande strukturer som dessa attityder bygger på som måste förändras – män måste sluta ofreda.
Könssegregerad kollektivtrafik är främst en symptomlindring. Strategin förhindrar att kvinnor blir utsatta för våld i en extremt liten del det offentliga rummet – genom fysiska barriärer. Det kommer inte att förändra destruktiva strukturer eller att få mäns våld mot kvinnor att upphöra. Men för den enskilda kvinnan kan det vara viktigt att bara kunna få andas ut en stund på tunnelbanan på väg till jobbet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
