Debatt Dan Andersson visar hur vi stegvis amerikaniserat den svenska vården. Vi märker inte vad som är på väg förrän det är för sent.
”Ingen verkar bry sig om att det blir sämre hälsa till en dyrare kostnad”, skriver Dan Andersson om sjukvården i sin nya bok Sjuk vård (Leopard förlag). Det kan låta lite gnälligt. Det är det inte. Istället är det 125 sidor av analytiskt raseri som levereras av den gamle LO-ekonomen. Och det är en bok jag inte förstått hur mycket jag saknat förrän jag faktiskt fått läsa den.
Jag blev förtroendevald på fritidsbasis i dåvarande Stockholms läns landsting i slutet av 1990-talet. Blev kvar i över tjugo år. Har tampats med de frågeställningar Andersson dissekerar. Krigat mot vårdval, privatiseringar, OPS-lösningar. Mött personal på utmattningens gräns. Träffat patienter och deras anhöriga som stångat sig blodiga.
Om vården är sjuk är Irene Svenonius moderata Stockholmsstyre symbolen för själva grundproblemet
Vad Andersson gör är att han sätter in alla de där erfarenhetens i ett mönster. En berättelse. ”Svensk sjukvård lever med det sämsta av kapitalismen och det sämsta av överteknokratiska myndigheter som inte litar på vårdpersonalen som kan jobbet”, skriver han. Och det är sant.
Många svenskar känner till hur orättvis USA:s sjukvård är. Något färre att den också är dyrare än den svenska. Och det finns ingen svensk politiker som vill gå över till ett rent amerikanskt system. Men vad Dan Andersson gör är att han visar hur vi ändå successivt amerikaniserat den svenska vården.
Vid läsningen slår det mig hur smygande det gått till. Hur vi är lite som de där grodorna som simmar i vatten som blir allt varmare. Vi märker inte vad som är på väg att hända förrän det är för sent. Dan Andersson kallar det för ”tipping point”. Till slut blir ett antal små förändringar till en stor.
En kombination av privatiseringar, fragmentisering, parallella försäkringssystem.
Går det att vända utvecklingen? Till att börja med måste vi då definiera problemet. Andersson är tydlig. Visst är han kritisk till privatiseringarna. Men. ”Det är dock inte vinsterna, utan de stora förlusterna, som följer med privata intressen i ett, observera, allmänt vårdsystem, som är det stora problemet”, skriver han.
Samma sak när det gäller resurserna. En brist är inte nödvändigtvis en brist i absolut mening, argumenterar han, utan en fråga om fördelning av resurser. Högre skatt räcker inte. Inte så länge systemet läcker. Och systemet läcker.
Det räcker nu, annonserar socialdemokraterna på tunnelbanan hemma i staden där jag bor. De har naturligtvis helt rätt. Om vården är sjuk är Irene Svenonius moderata Stockholmsstyre symbolen för själva grundproblemet. Ett maktskifte där vore oerhört viktigt för en kommande läkeprocess.
Men det är större än så. Kristdemokraternas Ebba Busch kampanjar nationellt för en centralisering av svensk sjukvård. Andersson plockar elegant isär själva förslaget men visar också på vad som är det egentliga problemet. Att den typen av omorganisation gör allt utom att lösa vad vi egentligen behöver komma åt. Tvärtom skulle en svensk sjukvård helt styrd av högerpolitiker på någon form av supersjukvårdsdepartement i Stockholm föra oss över den där brytpunkten. Driva oss rakt in i ett helt annat sjukvårdssystem.
Dan Andersson diagnostiserar effektivt svensk sjukvård. Det blir en dyster prognos. Men det finns, vilket Andersson också skriver om, bot. Det kräver en omfattande behandling och kommer bli tufft. Men patienten går fortfarande att rädda.
Det kräver dock makthavare som är beredda att göra vad som krävs. Sjukvården är märkligt frånvarande i den svenska valdebatten. Dan Anderssons eldskrift visar med all önskvärd tydlighet hur olyckligt det är.
Johan Sjölander
Verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
