Tror man på nåt tycker jag man ska stå för det, kalla det för vad det är och förklara hur man tänker. Inte måla guld på en rostig bil som uppenbart inte skulle klara en besiktning, skriver Stockholms oppositionsborgarråd Emilia Bjuggren (S), som får minnen från gymnasietidens läsning av George Orwells roman 1984.
Det kanske inte känns som en oprövad metod att gå till litteraturen när man ska skriva ett inlägg om kulturpolitik. Men när jag ser uttalanden från det borgerliga styret i Stockholm om deras nya kulturpolitik, så får jag minnen från gymnasietiden och en bok som då var ganska populär att läsa: George Orwells roman 1984.
För att undvika att redan här bli medvetet misstolkad: nej, jag menar inte att dra några paralleller mellan majoritetens kulturpolitik och bokens kritik mot totalitära stater och system.
Det som väckte minnen från då, när jag läste den, var snarare delarna i boken som rör språket och ordens betydelse. Om man lägger bokens huvudtema åt sidan, så kan bitarna om språket inspirera till ett resonemang om vad saker och ting egentligen betyder.
Svart är vitt, krig är fred, och sorg är egentligen lycka. I 1984 kallas dessa retoriska piruetter Dubbeltänk.
I tidningarna har vi sett att Stockholms nya kulturbudget innebär kraftiga nedskärningar. Inte minst på verksamhet för barn. För till exempel Kulturskolan i Hägerstensåsen innebär detta en osäker framtid. Verksamheten kan tvingas att helt lägga ner.
När Kulturborgarrådet Jonas Naddebo (C) får frågor om detta så svarar han självsäkert: »Den nya majoriteten satsar på Kulturskolan.« Jo, ni läste rätt.
För ett tag sedan avslöjades det även att han plockar bort två miljoner kronor från satsningar på offentlig konst. Utfrågad om detta så kontrade kulturborgarrådet med att åtgärden »snarare kommer bidra till mer konst i huvudstaden«. Tidningen i fråga rubriksatte intervjun kärnfullt: »Politiker lovar mer pengar till konsten trots minskat anslag«.
Svart är vitt, krig är fred, och sorg är egentligen lycka. I 1984 kallas dessa retoriska piruetter Dubbeltänk. En förmåga att kunna hålla två helt motstridiga saker i huvudet, samtidigt som båda dessa är sanna.
En kraftig besparing är en satsning. En neddragning med stängda lokaler och uppsagd personal kommer leda till mer verksamhet, inte mindre. För att ändå ge kulturborgarrådet viss rättvisa, så har han faktiskt valt att inte alls kommentera många av de neddragningar som görs när media ringer och frågar.
Tyst har det då också varit från andra – i vanliga fall så debattglada – kulturpolitiker från övriga borgerliga partier.
Men påfallande ofta så beskrivs en yxa som en spade, trots att alla kan se att det är en yxa.
Dubbeltänk är en del av Orwells koncept om Nyspråk – att genom språket få det att låta som att saker som sker, faktiskt inte alls sker. En nedskärning blir enkelt en «effektivisering«.
Används språket såhär, så urholkas meningen med det. Det som görs blir mindre viktigt än hur det beskrivs.
För att återupprepa: inga andra paralleller i övrigt, men Orwells beskrivning om ords betydelse inspirerar till en tanke och möjligtvis också en slutsats: Används språket såhär, så urholkas meningen med det. Det som görs blir mindre viktigt än hur det beskrivs.
- Vi kunde se liknande piruetter kring allmännyttan.
Där ombildningar av hyresrätter och utförsäljningar av hela hyresfastigheter nu ska drivas igenom.
Och där borgarråd i den sittande majoriteten för ett tag sedan lovade att inget sånt skulle ske när frågor ställdes, för att bara några veckor senare lägga fram just sådan politik och få det att framstå som att det har varit planen hela tiden. Oavsett vad man sagt tidigare.
- Vidare: när finansborgarrådet stolt presenterade sin skattesänkning så kallade hon farhågor om just besparingar för »oppositionsretorik«.
För att några dar senare meddela att äldre nu måste betala mer för hemtjänsten annars gick ju inte budgeten ihop. Mindre pengar är egentligen mer pengar.
Jag tror att den här typen av motstridiga, eller för att prata klarspråk, helt inkompatibla linjer kring det som görs och det som sägs, inte är bra på sikt. Inte heller tror jag att strategin att undvika intervjuer som innehåller frågor om varför man driver den politik man gör bidrar särskilt mycket till det offentliga samtalet.
Tror man på nåt tycker jag man ska stå för det, kalla det för vad det är och förklara hur man tänker. Inte måla guld på en rostig bil som uppenbart inte skulle klara en besiktning.
Tids nog märks det. En yxa är trots allt en yxa. Även om vissa borgarråd insisterar på att kalla det en spade.
Emilia Bjuggren är oppositionsborgarråd (S), Stockholm
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
