LEDARE När Boris Johnson stänger ner parlamentet är det en åtgärd som är potentiellt explosiv. Med tanke på det permanent överraskande händelseförloppet de senaste åren är utgången är högst osäker. Vi befinner oss i en politiskt okänd och helt ny terräng.
Boris Johnson har med stor konsekvens och handlingskraft tagit ett fast grepp över makten i London. I veckan kom beskedet att parlamentet stängs ned några avgörande veckor denna höst och Drottning Elizabeth II har godkänt förfarandet. Boris Johnson agerar som en synnerligen exekutiv premiärminister men också som ledare för en närmast revolutionär kader i torypartiet. De hårda Brexitörerna har nu klivit in i 10 Downing Street, med Dominic Cummings som spindoctor och strateg i en central och avgörande roll.
I det brittiska kabinettet sitter uteslutande Brexitörer. Utträdet ur EU ska drivas igenom ”do or die” den sista oktober. De viktigaste ministrarna träffas i något som liknas vid ”the war room”, med hänsyftning till Churchills ”Cabinett War Room” som förlades under jord under andra världskriget.
Herbert Tingsten skildrade denna dramatiska del av den brittiska historien i boken ”När Churchill grep makten”. Winston Churchill är för övrigt Boris Johnsons stora förebild och han har själv förstås skrivit en bok (det finns åtskilliga böcker om Churchill) om Storbritanniens premiärminister under andra världskriget. Den politiska undertexten kan förstås tolkas ungefär så här: precis som då står landets framtid på spel. Men linjerna går också tillbaka till engelska inbördeskriget på 1600-talet och dragkampen mellan kungen och parlamentet då Charles I avrättades i Banqueting House. Och under den ”ärorika revolutionen” avsatte parlamentet Jakob II som 1688 tvingades fly till Frankrike. Sedan dess har nya regenter tvingats stadfästa det brittiska parlamentets suveränitet, parlamentet är sedan dess navet i den brittiska demokratin och avgörande för landets självbild och självförståelse. Men Storbritannien har ingen skriven konstitution. Det finns kort sagt ingen regelbok för det demokratiska beslutsfattandet, men däremot en utarbetad praxis.
När Boris Johnson nu stänger ner parlamentet är det en åtgärd som är exceptionell. Man skulle kunna säga att vi befinner oss i en nästan revolutionär glänta i historien.
Brexitörernas avgörande demokratiargument har varit att det brittiska parlamentet ska återfå sin fullständiga suveränitet att stifta lagar, EU är däremot övertungt och svårgenomträngligt i sitt konstitutionella regelverk. Medlemskapet har ju inneburit att en rad lagar som EU beslutat om har förts in i medlemsländernas lagstiftning. Nu skulle det bli slut med allt detta. Det var ett avgörande demokratiargument för lämnasidan. Det brittiska parlamentets suveränitet skulle återställas. Punkt.
När Boris Johnson nu stänger ner parlamentet är det en åtgärd som är exceptionell och potentiellt explosiv inte minst i ett historiskt perspektiv. Man skulle kunna säga att vi befinner oss i en nästan revolutionär glänta i historien. Med tanke på det permanent överraskande händelseförloppet de senaste åren måste man nog säga att utgången är högst osäker. Vi befinner oss härvidlag i politiskt okänd och helt ny terräng.
Men i grunden finns här ett demokratiskt och konstitutionellt dilemma. Vem har rätt och vem har makten att besluta om utträdet ur EU? I folkomröstningen röstade en majoritet för att lämna EU. Därmed kan man säga att parlamentets suveränitet övertrumfas av folkets direkta vilja. Högsta domstolen har slagit fast att parlamentet måste ha en roll om utträdet ur EU, men vilken roll ska detta utslag ha i ett land utan en skriven konstitution? Väljarna var väl knappast medvetna om att processen skulle landa i ett utträde utan avtal med EU, med allt vad det kan tänkas leda till.
Men parlamentet har å andra sidan inte kunnat komma fram till något beslut om hur utträdet ska ske. Parlamentarikerna röstade nej till det avtal med EU som föreligger, flera gånger. Boris Johnson var en av dem. Men parlamentet har också sagt nej till att lämna EU utan avtal. Så i grunden är dagens konstitutionella kris ett resultat av ett dysfunktionellt politiskt system och en politisk oförmåga att hitta en gyllene kompromiss. I det läget ställer Boris Johnson allt på sin spets och ”griper makten”.
Om han lyckas driva ett utträde utan avtal, vilket verkar vara planen, vem vinner då den politiska makten i nästa val? Johnson kan mycket väl starka sin ställning, om inte ekonomiskt kaos bryter ut i höst. Historien ger oss flera exempel på att handlingskraftiga brittiska politiker som kört över både sina motståndare som sina egna anhängare lyckats appellera till en bred koalition av väljare, tänk bara på Churchill, Thatcher och Blair.
Oppositionen kommer nu att försöka göra allt för att i parlamentet stoppa hans planer och genomdriva en förtroendeomröstning. Vi får se hur det går nästa vecka. Men ledande torybrexitörer har redan förklarat att regeringen ändå inte kommer att avgå även om den skulle förlora en förtroendeomröstning. Kan utlyser Boris Johnson då ett nyval före eller efter den 31 oktober då Brexitklockan klämtar.
Labour har inte stärkt sina aktier sedan förra valet. 2017 lyckades Corbyn vinna tillbaka såväl brexitanhängare som nya väljare som proteströstade mot folkomröstningsresultatet och Tories haveri. Sedan dess har partiet av lätt insedda skäl vacklat, men också försvagats av interna konflikter och oförmågan att hantera antisemitiska tongångar bland en del aktivister.
Boris Johnson tänker sig uppenbarligen att gå till val som politikern som tog strid mot den motsträviga parlamentariska eliten i London (trots att han själv är något av landets största elitist). Och han är nog en person som – och det smärtar att skriva – visat sig kunna vinna över väljare även från Labour. Han vann borgmästarvalet i London två gånger, en stad som numera röstar stabilt Labour, under normala omständigheter. Men det här är inte normala omständigheter. Boris Johnson är inte heller något normal politiker. Detta kan sluta hur som helst. Allt tyder nog trots allt på att Storbritannien klipper banden till EU om två månader. Men revolutioner tenderar att leda till överraskande och oförutsägbara resultat. Detta är Boris Johnson ögonblick i historien. Do or die. Men det är inte den ärorika revolutionen, snarare den oärliga revolutionen.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
