Paradigm är ”ramverk” för vårt tänkande som bestämmer det politiskt möjliga. Men de överlever inte i all evighet. Förr eller senare inträffar ett paradigmskifte.
Det dominerande paradigmet har länge varit att de finansiella marknaderna var stabila, effektiva och rationella bara de avreglerades och lämnades åt sitt eget öde. Hypotesen härstammar från Chicagoskolan och Milton Friedman. Efter finanskrisen 2008 är den skamfilad. I själva verket var den falsk från början. Dagens problem kan i hög grad förklaras av att så många politiker och beslutsfattare trodde på detta axiom.
Direkt efter kraschen 2008 uppstod konsensus om att finansmarknaderna måste regleras. Keynes återupptäcktes. Under decennier har ju detta intellektuella arv legat i träda. Politikerna pumpade in pengar i konkursmässiga finansinstitut. Genom massiva stimulanser undveks en ny djup depression.
Men snart förflyttades fokus till eurons kris och enskilda länders skulder. Vilket har tvingat fram eller motiverat stora nedskärningar.
I en artikel i Dagens Nyheter påminner Peter Wolodarski om att EU-ländernas skuldproblem härstammar från den privata sektorn. Precis som i Sverige på 1990-talet. Även då fungerade staten som en stötdämpare. Skattepengar räddade bankerna. När ekonomin sjönk minskade skatteintäkterna och det blev ett stort hål i statens budget.
Den svenska skuldsaneringen har förvandlats till mytologi som lever sitt eget liv. Och visst, efter en finansiell krasch kan ett land handla på obestånd. Och tvingas betala allt högre räntor. Vilket drabbade Sverige på 90-talet. Flera länder i Europa är utsatta för samma press i dag. Särskilt om det finns strukturella problem. Vilket i hög grad gäller för Grekland.
Men – och detta är viktigt – det var i grunden inte budgetnedskärningarna som betade av statsskulden här hos oss. Saneringspolitiken blev ett köttben för att lugna marknaderna. Men i huvudsak kom Sverige på fötter på grund av att ekonomin började växa igen. När den svenska kronan släpptes fri innebar den omedelbara devalveringen att exporten underlättades. När räntorna började sjunka minskade hushållens börda och konsumtionen tog fart.
90-talets skuldtrauma är en del av ett paradigm som lett till en ekonomisk närsynthet. Göran Perssons käpphäst ”Den som är satt i skuld är inte fri” var i all sin enkelhet ett extremt slagkraftigt politiskt budskap. Socialdemokraterna slår vakt om detta politiska arv. Delvis av goda skäl. De nya moderaterna med Anders Borg och Fredrik Reinfeldt traskar på i samma fotspår.
Men EU-länderna kan inte göra om det svenska reptricket. Och när de nu försöker svälta sig ur krisen drar de ner varandra – och i förlängningen även oss – i en vad som riskerar att blir en långvarig depression.
Saken kompliceras förstås av att EMU är ett ofullgånget projekt. I korten ligger nu att krisen tvingar fram strategiska förändringar i EU. En Bankunion, Eurobonds och en centralbank som fungerar som en ”lender of last resort” skulle underlätta krishanteringen i hela EU och inte minst i de skuldtyngda länderna i syd. Det är symptomatiskt att Sveriges regering (och även den röd-gröna oppositionen) på denna punkt sätter sig på tvären och hellre solidariserar sig med Angela Merkels hårda bandage än François Hollandes fokus på tillväxt.
Gärna en omläsning av Göran Perssons gamla bok ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Men lägg gärna till: ”vi är numera beroende av – och måste vara solidariska – med varandra”. Och ”den som slutar simma sjunker”, för sommaren 2012 sjunker Europa.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
