Med krig följer våldtäkt

Knappt hade den första Tomahawk-missilen slagit ner i Libyen innan rapporterna kom. Kvinnor på flykt undan strider och luftangrepp utsätts för våldtäkter och sexuella övergrepp.

Den norska hjälporganisationen Kyrkans nödhjälp, på plats i tunisiska flyktingläger intill Libyens gräns, säger att kvinnor på flykt är ”lovligt byte”. För regeringssoldater, rebeller, polis, gränsvakter, andra flyktingar – ja, snart sagt de flesta grupper som kan definieras av att medlemmarna har penis.

Att kvinnor våldtas under krig är snarare regel än undantag, och en praktik som har en lika lång som brutal historia. Det finns beskrivningar av hur romerska soldater våldtog både sina ”egna” och fiendens kvinnor och barn.

Få kan ha lyckats undgå vetskapen om hur kvinnor har behandlats under de senaste årens inbördeskrig i Kongo – där kvinnor mellan tre och 80 har lemlästats och gruppvåldtagits.

I vissa konflikter har våldtäkterna varit ett uttryck för allmän anarki och moraliskt förfall bland trupperna. I andra har gruppvåldtäkter använts av befäl som ett sätt att knyta band mellan soldater (särskilt vid tvångsrekryteringar, de soldater som delar minnet av en gemensam gruppvåldtäkt – ibland av sina egna familjemedlemmar – tappar en stor del av sina incitament att revoltera mot gruppen).

I åter andra har våldtäkter varit ett systematiskt och cyniskt vapen för att å ena sidan bryta ner samhällen, och å den andra som ett led i etnisk rensning, som var fallet i såväl Rwanda som i Bosnien.

Gemensamt för dem alla är att de innebär långt och djupt lidande för de som utsätts. Inte sällan stannar övergreppen vid en våldtäkt. Överväldigande är antalet kvinnor som fått sina underliv söndertrasade av grenar, avlossade vapen, knivar.

Dessutom är sexuellt våld enormt stigmatiserande, för dem som utsätts för det. Våldtagna och sönderslagna kvinnor blir dubbelt utsatta i patriarkala kulturer där kvinnor bär hela ansvaret för att hålla män borta från sina kroppar.

Den långa historien av krigsvåldtäkter till trots, det var först efter krigen på Balkan som våldtäkt blev definierat som ett brott mot mänskligheten. Det betyder inte att människor fälls för att ha våldtagit – tvärtom är de fällande domarna få, och i de fall där människor döms är straffen låga.

Krig är numera, för de bättre bemedlade staterna, ett distansförfarande där högteknologiska flyg och avlossningsramper har ersatt skyttegravarnas slaktfält. Alltmedan striderna och förlusterna bärs av civilbefolkningen i områden där lågintensiv gerillakrigföring är vardag, eller där ”precisionsbomberna” slår ner.

Kvinnor riskerar fortfarande oändligt mycket mer än så.