Med rädslan som verktyg

ledare Med John Boltons bok kommer kritiken mot Trump nu från den hårdaste bombhögern i det republikanska partiet. Och för att bli återvald återstår därmed kanske endast att skapa kaos i det amerikanska samhället.

Säga vad man vill om John Bolton, men han verkar vara en jäkel på att föra anteckningar. Hans omtalade bok om tiden som Trumps säkerhetspolitiske rådgivare är nästan 600 sidor tjock, full av detaljer och mycket noggrant återgivna citat.
Spelade han in alla samtal? Eller har han bara väldigt bra minne?
Boken är, som medierna redan rapporterat, en svidande uppgörelse med Trumps tid som president. Fast uppgörelse är i det här sammanhanget ett allt för svagt ord.
Bolton framställer presidenten som oorganiserad, dåligt påläst, pladdrig, självcentrerad och nästan vad som helst annat som skulle kunna definieras som en dålig egenskap.
När Bolton har policydiskussioner med staben kring Trump är det som om inget fäster hos presidenten. Dagen efter pågår nya diskussioner, som om de tidigare inte existerat.
Avsnittet om ett frukostmöte med Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg är nästan lyteskomiskt. Timmarna före mötet twittrar Trump frenetiskt om att USA betalar för mycket för försvarsorganisationen. I samtalet med Stoltenberg hotar han med att lämna Nato, han frågar varför USA ska hjälpa till att försvara ”länder som Tyskland”, verkar för ett ögonblick tro att Ukraina också är medlemmar och slutar med att ge Stoltenberg sitt fulla stöd.

I intervjuer har Bolton sagt att denna totala brist på röd tråd i politiken beror på att presidenten lyssnar för mycket på utomstående, ofta okända rådgivare. Han verkar även påverkas orimligt mycket av de senaste diskussionerna på Fox News, den konservativa tevekanalen som går som konstant bakgrundsbrus i Vita huset.
Lika impulsstyrd verkar Trump vara i sin uppfattning om andra politiker och världsledare. När han får brev från Nordkoreas diktator Kim Jong-un om deras fina samarbete viftar Trump stolt med det inför kamerorna. Som om ett brev skrivet av Nordkoreas propagandafolk skulle betyda att diktatorn verkligen gillar honom.
Det går att invända att Bolton borde ha hört varningsklockorna ringa innan han tog jobbet. Boken inleds med en beskrivning av ett kaotiskt utnämningsförfarande, där poster tillsätts i fel ordning på grunder som ingen förstår sig på. Nära rådgivare och ministrar får sparken lika snabbt som de tillsats. Bolton själv får inte den utrikesministerpost han så hett eftertraktat. Först över ett år efter den nya administrationens tillträde erbjuds han jobbet som säkerhetsrådgivare.
Att han ändå tar jobbet kan troligen tillskrivas Boltons egen självuppfattning. Han är till en början övertygad om att det går att göra nytta. Han, som tjänat flera amerikanska presidenter, kan hantera administrationen – och presidenten.
Där erkänner han sitt misstag.

På senare tid har flera senatorer uttryckt att de tvekar inför höstens presidentval.

En annan drivkraft bör ha varit att Donald Trump till att början verkade ha samma uppfattning som Bolton i de flesta avgörande utrikesfrågor.
De för samtal om att USA borde dra sig ur internationella avtal om kärnvapenbegränsning, säga upp avtalet med Iran och genomföra ett förebyggande bombanfall mot Nordkorea för att slå ut landets kärnvapen och flytta den amerikanska ambassaden i Israel till Jerusalem.
”Amerika stod inför en mycket farlig internationell utveckling och jag tyckte att jag visste vad som behövde göras”, skriver Bolton.
Under Bush-administrationen på 00-talet var Bolton en av de främsta krigshetsarna, men han tycks mena att tidigare republikanska presidenter, när det kommit till kritan, lyssnat för mycket på liberala karriärdiplomater på utrikesdepartementet och syltryggar i det egna partiet.
Tagen har helt enkelt inte blivit tillräckligt hårda.
”Vi är helt och hållet på samma linje”, säger Trump vid ett av deras möten.
Detta var innan presidenten blev bästa kompis med Kim Jong-un. Det var också innan Bolton hörde Trumps berömmande ord om Kinas president Xi Jingpin, innan Peking fick grönt ljus av presidenten för fängslandet av uigurer, och innan Bolton började misstänka att Trump snart också kommer att överge Taiwan för att hålla sig på god fot med Kina.

Men just för att Bolton själv kommer från den hårdaste bombhögern i det republikanska partiet är hans bok så förödande för Trump.
På senare tid har flera senatorer uttryckt att de tvekar inför höstens presidentval. Ska de verkligen stötta ett återval?
Biden verkar inte vara ett alternativ. Men vad har de då att välja på.
Boltons bok blir ännu en spik i den kistan.
Ändå verkar det inte omöjligt att Trump blir återvald. Hans stöd sladdar just nu, i spåren av coronakrisen och hans kaotiska ledarskap. Men Bidens övertag är inte stort.
Kanske är det som paret Underwood konstaterar i Netflixserien House of Cards när deras tid i Vita huset tycks vara över och de bestämmer sig för att skapa kaos och öka rädslan i det amerikanska samhället.
”We can work with fear”.
Bara så kan de vinna ännu ett val.