krönika EUs återhämtningsfond ska ge en digital skjuts och frigöra mer mänsklig tid inom omsorgen, menar finansministern. Jonas Nordling hör inte riktigt samma sak hos de som genomför digitaliseringen.
Det ska fan vara satiriker i dessa tider brukar det skråets hantverkare klaga med jämna mellanrum. Och det är lätt att hålla med om att vardagens absurditeter inte så sällan slår de påhittade.
Som inslaget i gårdagens Rapport där EUs återhämtningsfond skulle illustreras. Hälften av de 7 500 miljarder kr som Coronafonden innehåller ska gå till grön omställning och digitalisering inom EU. Och som exempel visades ett projekt inom äldreomsorgen i Eskilstuna kommun upp.
Tittarna fick följa en medarbetare inom kommunens larmgrupp då denne satte upp digital kamerövervakning i brukarnas bostäder. Samtidigt förklarade medarbetaren att de därmed kunde gå till en person istället för fem, och därmed ge denne mer tid. Underförstått på bekostnad av de andra förstås.
Därefter fick vi höra utvecklingschefen i kommunen säga samma sak, men med andra ord:
Vi måste identifiera situationer där vi kan ersätta någon med något.
Samt:
Det är ett sätt att frigöra resurser till de som verkligen behöver den mänskliga hjälpen.
Gott så. Det låter rimligt att skatteresurser läggs på att hjälpa de som behöver det mest, och att tekniken hjälper oss med detta. (Att brukarna därmed får anstaltsliknande övervakningskameror får vi kanske svälja.)
Därefter fick även finansminister Magdalena Andersson (S) kommentera användningen av fonden utifrån projektet i Eskilstuna. Det är ett intressant område för att få skjuts på digitaliseringen, förklarade hon. På den naturliga följdfrågan om det inte innebär färre anställda i slutändan svarade hon att det tvärtom kommer behövas flera anställda i äldreomsorgen i framtiden. Men sen kom hennes avslutning:
Däremot kommer det bli så att man kanske har tid att dricka en kopp kaffe och titta på ett foto av det nya barnbarnet.
Förlåt?
De som utför projektet har just förklarat att det handlar om att begränsa mänsklig kontakt till de som verkligen behöver det. Den typen av mänsklig värme som finansministern flaggar för har jag svårt att se någon som INTE behöver. Så om målet är fler fikastunder tror jag att utvecklingschefens ambitioner äts upp snabbt.
Se där. En liten detalj i vardagens nyheter som flimrade förbi. En liten diskrepans mellan målbilder. Och kanske ytterligare en onödig distansering i den mediala bilden av politisk ledning och vardaglig service.
Som sagt, ibland är vardagen mer absurd än det påhittade. Men när tillvaron åter möjliggör fikastunder överhuvudtaget tror jag dessvärre inte att de kameraövervakade brukarna i Eskilstuna kommer uppleva att dessa tillfällen ökar tack vare Coronafonden. Det handlar ju trots allt om att ersätta någon med något.
Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
