Medan det allmänna förfaller subventioneras upprustningen av privata miljöer välbärgade kvarter.
”Snön faller och vi med den”, är en av Ulf Lundells gamla låtar. Snön föll över Sverige även i december 2012. Om Lundell skulle skriva den i dag borde den lyda: ”Snön faller och samhället förfaller med den.”
För kritiken mot den undermåliga snöröjningen är inte bara en fråga om ett tillfälligt snökaos. Utan om vilket samhälle vi vill ha.
Självfallet leder extrema snöoväder till problem. Stora mängder snö kan inte transporteras bort i brådrasket. Men hur lång tid ska det egentligen ta? En vecka efter snöovädret promenerade jag ner längs Drottninggatan i Stockholm. Eller promenerade är nog mycket sagt. Jag kryssade mig fram i snömoden. Jag såg äldre människor kämpa för att hålla sig stående och barnvagnar som körde fast. Hur många frakturer och brutna lårbenshalsar inträffade den här veckan? Och vilken var den samhällsekonomiska kostnaden?
Vi talar alltså om det stora promenadstråket i Sveriges huvudstad. Nere vid Finansdepartementet var det lika uselt. I vilken annan huvudstad ser det ut så här? Jag undrade om Anders Borg har någon känsla för snö. Tycker han inte att det är skämmigt att ta emot utländska besökare i dessa snöhögar?
Vi bor i Skandinavien. I vår lilla del av världen faller snö på vintern. Det är ingen väl förborgad hemlighet. Nu läser jag att Stockholms stads snöbudget redan är spräckt. Kanske var den helt enkelt för snålt tilltagen.
Detta är förvisso inte vårt största samhällsproblem. Men det är ett symptom på något mycket större och allvarligare. Samhällets sönderfall börjar i det lilla. Och vi har numera också stora problem. Som gatubarn i Stockholm. Och en allt mer ihålig vård av våra äldre.
Nästa år sänks skatten i Stockholms kommun. Huvudstadens kommunpolitiker kanske i stället borde fundera på exempelvis hur det yttre förfallet ska förhindras. Vi ska kunna vara stolta över Stockholm, vår huvudstad. Inte behöva skämmas för dåligt underhåll och nedskräpade gator. Särskilt som allt detta kontrasterar mot upprustningen av privata miljöer i de välbärgade kvarteren. Bostadsrätterna är numera renoverade ner till minsta sockel. Subventionerat av ”skatterabatter” som RUT och ROT.
Själv gick jag där i snödrivorna i stadens huvudstad och tänkte på John Kenneth Galbraith. En betydligt viktigare och intressantare tänkare än Anders Borg. Galbraith varnade redan i slutet av 1950-talet för att det offentliga skulle bli fattigt medan överflödet i den privata sektorn ökade. Hur vi vårdar de gemensamma angelägenheterna är ytterst ett slags mått på vår civilisation. Eller på samhällets förfall.
Sedan läser jag Tove Lifvendahls bok ”Att ge. Samtal med svenska filantroper”, utgiven av ”Charity Rating” och tankesmedjan för det civila samhället ”Sektor 3”. Tryckt med stöd av ”Kungliga Patriotiska sällskapet”. Där lyfts ”förmögna” fram, som annars ”i den offentliga logiken placeras som överordnad, och därmed tillåten för förlöjligande”.
En av de som ”drabbats” är Percy Barnevik, som förstås intervjuas i boken. Ja, han skämde ut sig när han tog emot ett avgångsvederlag på en miljard svenska kronor. Han lämnade tillbaka ett par hundra miljoner till företaget. Vilket möjligen kan betraktas som inledningen på hans filantropiska karriär. För nu försöker han tvätta bort stämpeln ”girigbuk” genom ”att ge”. Allt detta ligger i tiden. Ungefär som när företag ber om syndernas förlåtelse via Corporate Social Responsibility (CSR).
Inget ont om oegennyttigt givande. Om det sker utan motkrav. Men det grundläggande gemensamma ansvaret måste ske via skattsedeln. Gärna filantropi men först en rejäl och rättvis skatt!
Skälet är mycket enkelt. Ingen privat filantrop kommer någonsin att sponsra exempelvis snöröjning. Inte ens när samhället förfaller och vi faller i snömoden.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
