krönika Ibland måste även granskarna granskas. Speciellt när de misslyckas med sitt uppdrag, skriver Jonas Nordling.
Medierna heter som bekant Sveriges Radios program för mediebevakning. Det sänds varje lördag och följs av många av oss i branschen med skräckblandad förtjusning. Det är bra och utvecklande med mediegranskning, men som utgivare är man även lättad så länge granskningen handlar om någon annan redaktion.
Och detta är kanske också en (omedveten) anledning till att Medierna sällan utsätts för kritik av andra utgivare. Det gäller att välja sina strider. Likväl tar jag nu risken.
Avsnittet 20 februari i år innehöll ett långt inslag om nättidningens Bulletins kommande satsning på nyheter. Dåvarande chefredaktören Ivar Arpi intervjuades om saken. Nyhetsvärdet i sig måste dock ifrågasättas. Den relativt nystartade sajten hade ju med dunder och brak lanserats ett par månader tidigare och redan fått mycket uppmärksamhet. Denna uppdatering av redaktionella ambitioner var dock inte anmärkningsvärd, tvärtom sker sådana här förändringar löpande på de flesta redaktioner. Inslaget hade möjligtvis kunnat motiveras om det hade ingått i en överblick av flera medieaktörer, men så var inte fallet. (När jag publikt ställde en retorisk fråga om detta inslag till redaktionen så möttes jag för övrigt med tystnad.)
Det största problemet med inslaget var dock att det var väldigt feltajmat. Det intressanta var inte att hålla fram den nye chefredaktörens tankar om redaktionell inriktning, utan att hela redaktionen just då var i upplösning. Medierna tvingades därför återvända till Bulletin, och chefredaktören Ivar Arpi, bara några veckor senare för att berätta om denna mediehistoriska utveckling.
Att skildra detta förlopp och prata med Arpi, som spelade en avgörande roll i historien, var då ett självklart val för en mediegranskande redaktion. Att det skedde så nära inpå en lång insäljande intervju av Arpi och Bulletin får väl ses som ett olycksfall i arbetet. Tänkte jag.
Jag kastar inte denna sten för att jag är fri från synd i frågan. Men någon måste påpeka slöheten
Men så kom helgens avsnitt. I ett väldigt långt inslag skulle en lokaltidnings krönika om Ebba Buschs kläder avhandlas. Och vem dyker åter upp i inslaget? Jo, Ivar Arpi. Som dessutom får nämna sin nya satsning, ett prenumererat nyhetsbrev. Hans medverkan i inslaget i övrigt motiveras med att han reagerat på krönikan om Busch. Liksom många, många andra, enligt inslaget. Likväl väljer man ingen av de andra, utan just Ivar Arpi. Igen.
Med tanke på att Medierna endast utkommer med ett avsnitt i veckan är det anmärkningsvärt att Ivar Arpi medverkat så ofta under de senaste månaderna. Inte för att det är något fel på Ivar Arpi i sig, utan för att det tyder på en bristfällig redaktionell process.
Att man på en redaktion ibland väljer intervjuobjekt i en alltför snäv krets känner alla redaktörer igen. Och jag kastar verkligen inte denna sten för att jag är fri från synd i frågan. Men någon måste påpeka slöheten hos den redaktion som har fått till uppgift att just granska oss andra.
Speciellt som uppgiften har givits och utformats av ett public service-bolag som ska stå för mångfald, men även undvika reklam. I det här fallet känns det som om Medierna misslyckats med båda. Vilket brukar föranleda en anmälan till Granskningsnämnden. Men eftersom jag tycker att denna nämnd är en styggelse så skriver jag istället dessa rader.
Jag förväntar mig ingen direkt respons från Medierna den här gången heller. Innehållet i framtida avsnitt kommer vara svar nog.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
