Megatrenderna och fabrikens framtid

Industriell utveckling är nödvändig för ekonomisk utveckling, men det rika Nord förvägrar det fattiga Syd samma möjligheter som vi själva hade.

Det senaste decenniet har jag, med Sverige och västvärlden som utgångspunkt, med ojämna mellanrum analyserat statistik och skrivit olika typer av texter om globaliseringen och de globala värdekedjornas betydelse för produktivitet, konkurrenskraft och sysselsättning.

Det är ett kreativt och roligt arbete, även om sittfläsk är den viktigaste tillgången. Samtidigt är det svårt att inte fundera över om statistiken säger något relevant om verkligheten. Och om den skulle göra det, vilken skillnad gör detta för de människor av kött och blod som döljer sig bakom siffrorna? Är jag en av alla socialingenjörer som uppvisar en monumental övertro till just sin ”modell” av världen?

Ett sätt att minska risken för den här närsyntheten är, så klart, att läsa sådant som inte omedelbart bekräftar mina – och möjligen dina – skeva föreställningar om världen. Boken The Future of the Factory, författad av den politiska ekonomen Jostein Hauge, tillhör den här kategorin av läsning.

De globala värdekedjor som har vuxit fram de senaste decennierna har gjort det lättare för de mindre utvecklade länderna att dra nytta av världens industriproduktion

Bokens utgångspunkt är att så gott som alla länder som sedan industrialismens genombrott har lämnat den djupaste fattigdomen bakom sig, har gjort detta tack vare etablerandet av en industriell bas. Fabriken, och dess omvandling av naturtillgångar till slutprodukter, har varit navet i världens ekonomiska tillväxt. Det är ingen slump att uttrycket ”den industrialiserade världen” används synonymt med begreppen ”den utvecklade världen” och ”den rika världen”.

Men i boken lyfter Hauge fram fyra megatrender som möjligen kommer att förändra sambandet mellan industrialisering och ekonomisk utveckling. De fyra trenderna är tjänstefieringen, den digitala tekniken, globaliseringen och klimatkrisen.

När det gäller tjänstefieringen är det, enligt Hauge, uppenbart att industriproduktionen har blivit alltmer beroende av tjänster. Men detta innebär inte att betydelsen av industriell utveckling för ekonomisk utveckling har minskat – det handlar snarare om att en större andel av de nödvändiga produktionsstegen utförs i företag som inte tillhör industrin.

Den digitala tekniken, med AI som tidstypiskt kännetecken, är en fortsättning på den tekniska utveckling som under 200 år har minskat behovet av arbete per producerad industriprodukt. I grund och botten är dagens utveckling inget nytt. De jobb som försvinner kommer även fortsättningsvis, och tack vare stigande produktivitet och realinkomster, att ersättas av nya.

De här två megatrenderna bekräftar mitt eget skrivande och mina förutfattade meningar om samtiden. Men för de två andra trenderna måste jag åtminstone delvis lämna komfortzonen. Eller är det så att Hauge lyfter perspektiv som jag redan bär med mig, men som till vardags inte kommer upp till ytan?

De globala värdekedjor som har vuxit fram de senaste decennierna har gjort det lättare för de mindre utvecklade länderna att dra nytta av världens industriproduktion. Främst gäller detta för Kina och några andra länder i Sydostasien. Men samtidigt har vinsterna av den här utvecklingen, på grund av att de västerländska storföretagen har vuxit sig än större och stärkt sin maktposition ytterligare, i oproportionerligt stor utsträckning tillfallit de rika länderna.

Den här utvecklingen har underlättats av ett teknologiskt ledarskap och en dramatiskt ökad tillgång till billig arbetskraft. Därtill förstärks den här utvecklingen av begränsade handelshinder och ett starkt skydd av immateriella äganderätter, vilka har beslutats av WTO och därmed präglats av den rika världens dominans. Det internationella handelssystemet är utformat efter det globala Nords intressen. Med andra regler skulle det globala Syds ekonomiska utveckling ges större prioritet.

Med ett halvt öga riktat mot negativ tillväxt som vägen framåt, menar Hauge att industrin är central för den gröna omställningen, men vi som samhälle måste gå hårdare fram när det gäller att förbjuda den mest skadliga produktionen och konsumtionen. Eftersom de rika i de rika länderna är de som framför allt har skapat klimatkrisen, är det också där som politiken måste ta i hårdast med hårdhandskarna. Skulle mänsklighetens tillvaro försämras om vi förbjuder privatjet?

Alla länder i den industrialiserade världen skyddade sin industriella utveckling från internationell konkurrens i dess tidiga fas. Sannolikt var USA bäst i klassen. Detta lade grunden för den anmärkningsvärda tillväxtresa som länderna har gjort därefter. Nu har vi ett internationellt handelssystem som inte alls ger samma skyddsmöjligheter, trots att det fortfarande finns många länder som skulle kunna ta stora utvecklingssteg om uppbyggnaden av den industriella basen undslapp internationell konkurrens i ett första skede.

Med vilken rätt utformar det rika Nord ett internationellt handelssystem som förvägrar det fattiga Syd den möjlighet som var en förutsättning för det rika Nord att påbörja sin industrialiseringsprocess – och som därefter har lagt grunden för deras remarkabla välståndsresa?

Industriell utveckling är fortfarande nyckeln till ekonomisk utveckling, men ska fattigdomen minska i det fattiga Syd i den takt som är möjlig, krävs att det rika Nord fullt ut tar sitt klimatansvar och ändrar handelssystemet – från värdet av frihandel till värdet av en rättvis frihandel. Konkurrens på lika villkor uppstår sällan spontant när det finns skillnader i makt. Det internationella politiska systemets uppgift är att försvara det mänskliga allmänintresset genom att utjämna den obalansen.

Daniel Lind