Mellon ger luft åt SVT:s idé om folkhemmet som tittar på tablå-teve. Men utan förnyelse kommer public service snart ha spelat ut sin roll.
I kväll drar Melodifestivalen frontad av begåvade Gina Dirawi igång med pompa och ståt. SVT har lite extra anledning att fira i år – det är 15-års jubileum.
Av den anledningen har den kulturella eliten, representerad av en rad skådespelare med Stina Ekblad i spetsen, mobiliserats och så får vi kvitto på vad vi redan vet: att i Sverige är Mellon fulkultur som hajpats till den blivit finare än finkulturen.
Och kanske är Mellon i skriande behov av Dramatenförgyllning. Ni minns kanske det tidiga 2000-talet, då »Gudfadern« Christer Björkman lyckades blåsa liv i ett döende koncept genom att låta den svenska artistgräddan strö glitter över musikbidragen.
Mycket vatten har flutit under broarna sen dess. Framför allt har medievanorna förändrats. För varje år minskar tevetittandet bland barn och ungdomar, samtidigt som streaming-tittande och annan skärmanvändning ökar. Public serviceföretagen har därför all anledning att se mörkt på framtiden.
För licensbetalarna är Melodifestivalen en dyr historia. Exakt hur dyr är en väl bevarad hemlighet, för arrangemanget är inte bara SVT:s. Under de år som festivalen turnerat i Sverige har två andra bolag varit inkopplade: Live Nation som står för biljettförsäljning och de kommersiella arrangemangen, och Blixten & Co som sköter själva turnén.
Tack vare att SVT har ingått ett samproduktionsavtal med de två bolagen, har man kunnat direktupphandla en del av tjänsterna och på så vis slippa följa lagen om offentlig upphandling. Det gör att det är svårt att ta reda på vad arrangemanget faktiskt kostar dig och mig.
En kvalificerad gissning (från Aftonbladet och branschtidningen Resumé) är mellan 10 och 15 miljoner kronor. Till det kommer kommunernas dryga nota: i runda slängar kostar det 2,5 miljoner att ordna en deltävling. Tittarna själva bidrar med upp till 40 miljoner i telefonröstningen, men då krävs det att intresset för arrangemanget håller i sig.
Så snart det falnar blir det problem med legitimiteten för ett program vars enda existensberättigande ligger i höga tittarsiffror.
2014 var ett riktigt krisår för SVT. Melodifestivalens final sågs då av 3,3 miljoner svenskar, vilket var den sämsta siffran för hela 2000-talet och det var framför allt barn och unga, den traditionella målgruppen, som av begripliga skäl började krokna. Ledningen bestämde sig för att se över programinnehållet, och 2015 hade det skett en tydlig upphämtning. Men var den värd priset?
Vi är många som inte tycker det. Ibland känns det som om Mellon har blivit the bromskloss för allt nytänkande. Festivalen är public service-folkets våta dröm för att den påminner om det folkhem då tablå-teve samlade familjer och generationer i tevesofforna.
Men SVT:s framtid ligger inte i nostalgiska återblickar på en förlorad nationell gemenskap, utan i förmågan att skapa nischade program som kan konkurrera med de multinationella streaming-tjänsternas suveräna utbud.
Dit är det långt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
