Mentalt handikappad av offentlig sektor?

I det borgerliga drömsamhället står ideell sektor för välfärdstjänsterna – det må låta fint ideologiskt men de praktiska konsekvenserna förskräcker.

Borgerligheten har alltid varit lite skraj för den offentliga sektorn. Den passiviserar oss medborgare, förtrycker civilsamhället eller gör oss till och med ”mentalt handikappade” för att använda Fredrik Reinfeldts egen sammanfattning efter två år som riksdagsman.

I det borgerliga drömsamhället står i stället ideell sektor för välfärdstjänsterna. Centerpartiet vill i sitt partiprogram se en ”mindre men starkare stat” och menar att det civila samhället bör ersätta vissa av det offentligas uppgifter. I Alliansens regeringsförklaring 2006 betraktas det offentliga som ett komplement till ideell sektor, inte tvärtom:

”Grunden för trygghet och gemenskap läggs i ett starkt civilt samhälle såsom föreningsliv, idrottsrörelser, kyrkor, samfund, och ideella organisationer. Solidariteten i de offentliga välfärdssystemen är ett komplement till ett samhälle som i högre grad präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och idealitet.”

Det låter ju vackert, om än lite abstrakt. Vill man veta hur det ska fungera i verkligheten ger Fredrik Reinfeldts svar från förra året mer vägledning:

”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.” En tredjedel av svenskarna måste till exempel ta ett lån om de blir arbetslösa.

Nå, den visionen låter kanske inte helt lockande. Enklare då att från höger argumentera för att utvecklingen är nödvändig av rent ekonomiska skäl. Vi har helt enkelt inte råd med offentlig sektor.

Det var utgångspunkten när Veckans affärer diskuterade förhållandet mellan offentlig och ideell sektor i förra veckan. Den demografiska utmaningen tillsammans med skatteparadisens existens och att internationell konkurrens skapar ett skatterace mot botten gör att statens resurser blir knappa. I stället får civilsamhället och filantroperna fixa skivan.

Ett första steg är det skatteavdrag för gåvor till hjälporganisationer som regeringen infört från årsskiftet. Men om skatteintäkterna genom skatteavdragen minskar, i syfte att öka ideell sektors välfärdsproduktion, så är vi inne på en farlig väg. Socialtjänsten hänvisar redan människor som inte har råd med el, hyra eller mat till kyrkan.

Ideell sektor är ett viktigt komplement till offentlig sektor och tillför mångfald. Men staten bör inte subventionera all ideell sektor, utan koncentrera sig på att finansiera, via skattsedeln, den verksamhet som uppfyller kvalitetskrav, och därmed bidrar som komplement till kommunalt producerade välfärdstjänster. Finansieringen via skattsedeln är det enda sättet att kunna kräva tjänster efter behov, inte efter tjockleken på plånboken.

Om skatteparadis och internationell konkurrens står i vägen för det samhälle vi vill ha, låt oss då angripa dessa problem direkt. Ekonomin är inte ett system givet av naturen. Låt oss inte passivt finna oss i ett samhälle där föräldrar och partner står för välfärden – ett samhälle som må låta fint ideologiskt men vars praktiska konsekvenser förskräcker.