Mer skolböter för slöa kommuner

ledare Det stämmer att det i den offentliga debatten om skolan ofta glöms bort att mycket fungerar bra. Men så länge det existerar oacceptabelt stora skillnader mellan olika skolor är det nödvändigt att fortsätta larma.

Allt är inte mörker. Det stämmer att det i den offentliga debatten om skolan ofta glöms bort att mycket fungerar bra i skolan. Ja, till viss del ger larmrapporter och katastrofreportage om skolor i fritt fall en missvisande bild av den verklighet där de flesta skolor är välfungerande och där eleverna odramatiskt får den utbildning de har rätt till.

Problemet är bara att det finns skolor där hälften av eleverna inte når gymnasiebehörighet. Eller att det finns skolor där hot och våld är vardag och att lärare får använda mer av sin dyrbara tid till att försöka skapa lugn och trygghet istället för att undervisa. Så länge det existerar oacceptabelt stora skillnader mellan olika skolor är det nödvändigt att fortsätta larma.

Skolinspektionens nyligen publicerade årsrapport för 2018 om skillnader i skolkvalitet och strategisk styrning kanske inte klassas som en larmrapport, men det borde den. Där konstateras att skillnaderna mellan elevers resultat har ökat och att det går att se betydande, och återkommande, kvalitetsskillnader i skolors arbetssätt. Vid stora brister bedömmer Skolinspektionen att problemen främst är kopplade till huvudmännens oförmåga att ta strategiskt ansvar.

Ett vanligt problem är att när det saknas tillräckliga analyser på skolorna går det inte heller att genomföra relevanta åtgärder, bland annat när det gäller lärarresurser. Och ännu en gång bekräftas att skolor med stora utmaningar dels har svårt att rekrytera utbildade lärare, dels har en hög rektorsomsättning. Detta påverkar även det mest basala för en fungerande skola: trygghet och studiero. Rapporten visar att cirka 30 procent av de granskade skolorna har brister på detta område.

Det är lika tragiskt som välkommet att Skolinspektionen under 2018 har fattat fler beslut om skarpa åtgärder än tidigare år. Bland annat har sex enskilda huvudmän fått beslut om de inte längre får bedriva skolverksamhet på grund av långvariga och icke åtgärdade brister. På en kommunal skola har staten för första gången klivit in för att åtgärda bristerna, eftersom skolan inte varit kapabel att göra det själv.

Det är väl minst sagt på tiden att det blir en reaktion efter nio år.

Det är utmärkt att Skolinspektionen faktiskt använder den konsekvenstrappa som myndigheten har till sitt förfogande, för det finns alltför många exempel på när undermålig skolverksamhet inte fått märkbara konsekvenser. Detta har också kritiserats av Riksrevisionen, som påpekar att många ärenden avslutas av Skolinspektionen utan någon kontroll om bristerna är avhjälpta. Det gäller inte minst vid problem med otrygghet och bristande studiero, där inte ens hälften av ärendena följs upp med återbesök från Skolinspektionen.

Ljusnarsberg är ett exempel på en kommun som sedan 2010 fått kritik för att inte ha samlat in och analyserat underlag för en av sina skolors verksamhet. Men nu sätter Skolinspektionen ner foten och hotar med vite på en miljon kronor om ingen bättring sker, rapporterar SVT. Och det är väl minst sagt på tiden att det blir en reaktion efter nio år. Tyvärr finns det alltför många liknande exempel, när elever fortsätter att drabbas år efter år på grund av att ingen dragit i nödbromsen i tid.

”Kommer ni att kunna slippa vite på en miljon kronor?” frågar reportern skolchefen i Ljusnarsberg, som svarar att det är det de jobbar för. Jag önskar att frågan hade varit varför kommunen under nio års tid inte har gjort något. Och om hot om ekonomiska sanktioner är det som hjälper önskar jag att Skolinspektionen under 2019 ger vite efter vite efter vite.