Skådespelaren Ulf Brunnberg har gjort det igen. Bevisat att ett angrepp på ”feminismen” är en säker strategi för den uppmärksamhetstörstande. I går hamnade han på löpsedlar efter tvärsäkra uttalanden om att det tragiska mordet på en väktare i fjol är en konsekvens av feminismen.
Suck. Det lättaste skulle vara att radera raderna ovan och inte bry sig om Brunnbergs ilska och oro inför uppluckrade normer kring kön. Men, det är svårt att inte bry sig om konservativa påhopp mot feminism en vecka när republikanerna i USA diskuterar ett totalförbud av aborter och det sprids lögner om att kvinnor inte kan bli gravida vid våldtäkt. Det är svårt när det rapporteras om att Iran förbjuder kvinnor att studera vid vissa universitet.
Inte minst är det svårt att inte bry sig eftersom det verkar vara möjligt att beskylla feminism för egentligen vad som helst. Ett annat exempel från veckan är debattartikeln i DN där ”statsfeminismen”, konspirationsteoretiskt definierad innehållandes ord som maskineri och manshat lyftes fram som ett hot mot den svenska rättsstaten.
Vanligtvis brukar statsfeminism förstås som reformer och lagstiftning med målet att kön ska göras ointressant i relationen mellan individer, stat och arbetsgivare samt ge kvinnor makten över sina egna kroppar. Och av det är, som vi vet, behovet fortfarande enormt.
”Det finns inget mer effektivt redskap för utveckling än att stärka kvinnors rättigheter” som Kofi Annan, före detta generalsekreterare för FN, har uttryckt det. En uppfattning som även lyfts fram i FN:s milleniemål, där bland annat flickors rätt till utbildning är en central fråga.
Ett annat uttryck för behovet av statsfeministiska reformer och lagar märks i en undersökning om de farligaste länderna för kvinnor. Över 200 genusexperter har rankat världens länder och kommit fram till att Afghanistan är det farligaste landet att födas i som kvinna. Anledningen är den pågående konflikten i kombination med den höga mödradödligheten, den begränsade tillgången till vård och en ”nästan total avsaknad av ekonomiska rättigheter”. På andra plats placerades Kongo där fler än 400 000 kvinnor våldtas varje år. Sedan följer Pakistan, för den höga andelen hedersrelaterade mord och barnäktenskap. Fjärdeplatsen går till Indien, på grund av trafficking och tvångsäktenskap, vilket också innebär att landet rankas som det farligaste för kvinnor bland G20-länderna.
Den här undersökningen är på inget sätt unik. Den kommer inte fram till något nytt. Den visar, återigen, på behovet av statsfeministiska inslag som lagar mot sexualiserat våld, fri abort, god tillgång till hälsovård och lika rätt till utbildning för alla barn. Men den är viktig. För att vi uppenbarligen behöver påminnas om sexismens och patriarkatets konsekvenser. Och för att det går att göra så ofantligt mycket mer.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
