Att säga att det varit en händelserik höst i den tyska politiken är lite av en underdrift. I efterspelet av 2008 års finanskris hade Tyskland aldrig möjligheten att sänka sin krisberedskap.
Som största makt i EU står landet ständigt i ekonomins epicentrum, numera inte bara som räddare av eurosamarbetet, utan även av det som ödesmättat kallas den europeiska idén. ”Säkra euron, säkra Europa” sa Angela Merkel i veckan i ett tal till nationen. Merkel framträder väldigt sällan i tv. Undantaget visar på behovet av uppslutning.
Många tyska skattebetalare ställer sig frågande till att betala 211 miljarder euro till Grekland och det knakar rejält i fogarna i koalitionen mellan kristdemokratiska CDU och liberala FDP. Några av de tyngsta koalitionspolitikerna är oense i frågan om Grekland. FDP har, som en följd av sviktande opinionssiffror, börjat tala i allt mer Europakritiska termer.
Relationerna har under lång tid blivit allt frostigare mellan de båda koalitionspartierna. Bilder från regeringsförhandlingarna visar ett allt mer taggigt kroppsspråk och Merkel ses för första gången använda sig av regelrätta härskartekniker gentemot sin bångstyriga regeringspartner. Merkel vill rädda Europa, FDP mest sig själva. För oenigheten rör inte bara eurofrågan. Nu talas det till och med om att upplösa regeringssamarbetet.
Merkels dröm om att slippa regera i storkoalition tillsammans med Socialdemokraterna utvecklades snabbt till en mardröm. Skandalerna och mediestormarna kring det hårdnackade skattesänkarpartiet FDP har avlöst varandra i en rasande takt. Partiledaren, tillika utrikesministern, Guido Westerwelle gick hårt ut med att vägra prata engelska med BBC på sin första internationella presskonferens – ”i Tyskland pratar vi tyska”. Han anklagade även socialbidragstagare för ”lat senromersk dekadens.”
FDP låg snart på historiska bottennivåer, inte sällan i annars starka liberala fästen. I maj avgick Westerwelle som partiledare, men problemen var mer genomgående än så. I linje med nidbilden av den tyska rätt-ska-vara-rätt mentaliteten har FDP totalt misslyckats (eller ignorerat) att känna av vart vindarna blåser. I delstatsvalet i Berlin åkte man ut med huvudet före med ett valresultat på 1,8 procent. In seglade i stället Piratpartiet som hamnade på 8,9 procent, något som sände förvirrade chockvågor genom det politiska etablissemanget.
I efterdyningarna – och parallellt med de senaste årens världspolitiska turbulens – håller hela det tyska politiska landskapet på att ritas om. Medborgarna har på centraleuropeiskt manér börjat ta politiken i sina egna händer.
Den välmående medelklassen demonstrerar på gator och torg rörande alltifrån kärnkraft, järnvägsbyggen till höjda hyror. Gruppen kallas wutbürger, ”argborgare”, och deras uppseglande har varit en lika regelbunden källa för analys som eurokrisen. Parallellt med dem breder den gröna vågen ut sig. Miljöpartiet Die Grünen har 2011 haft sitt bästa år någonsin och på många platser har man övertagit Socialdemokraternas roll som ett brett folkparti.
De grönas framgångar oroar inte minst Socialdemokraterna, som likt i många andra europeiska länder har haft några motiga sista år. Det nationella valet 2009 var partiets sämsta på över 60 år (det är dock värt att komma i håg att de nu krisdrabbade FPD då gjorde sitt bästa val).
De socialdemokratiska gräsrötterna och rörelsen har blivit allt mer åldrad. Delstatsvalet i Berlin förutspåddes således bli en kraftmätning i denna nya maktbalans mellan socialdemokrater och de gröna. Röda Berlin hade dock ingen lust att bli grönt och den älskade borgmästaren Klaus Wovereit fick sitta kvar. Huruvida det är ett tecken i tiden återstår att se.
Tysklands ständiga och utspridda delstatsval följs nu noggrant av såväl gamla som nya politiska aktörer. Allt står öppet och mycket står på spel. Hur Greklandskrisen löses blir inte bara en ödesfråga för eurosamarbetet utan även för hela den tyska politiska världen som vi hittills känt den.
AnnaMaria Olsson, frilansjournalist stationerad i Berlin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
