Replik Våra krav på 4,4 procents löneökningar är det högsta kravet under hela industriavtalets 25 år långa tid. Det är krav som vi känner oss trygga med, skriver Marie Nilsson och Veli-Pekka Säikkälä från IF Metall i en replik på Waldemar Tapojärvis debattartikel.
Vi i IF Metall har en lång tradition av att diskutera våra avtalskrav och våra ställningstaganden i öppen och konstruktiv debatt, både inom vårt förbund och i offentligheten. Nu senast har avtalsrådets drygt 200 ombud, från arbetsplatser runt om i landet, sagt ja till Facken inom industrins förslag på avtalsplattform och LO-samordningen.
Det är vår fasta övertygelse att det vore direkt skadligt att nu skrota den modell som under 25 års tid gett stabila löneökningar.
Vi känner alla en djup frustration över ökande levnadsomkostnader och urgröpt köpkraft. Det är en situation vi vill lämna bakom oss så fort som det bara är möjligt.
Waldemar Tapojärvi har rätt i att många företag idag gör stora vinster och att vinstandelarna i dessa företag har ökat utan att lönerna har hängt med i samma takt. Det är något vi inom fackföreningsrörelsen ständigt påpekar och bekämpar. Vi önskar såklart att vi skulle kunna ha större inflytande över vinstutdelningar och bonusregn över höga direktörer och aktieägare.
Men sanningen är att det ser olika ut i olika branscher och företag. På det stora hela ser det bra ut just nu, men vi ser tecken på att varslen har börjat öka. Riksbankens ränteökningar för att bekämpa inflationen kommer att ytterligare dämpa ekonomin. Ekonomer spår att vi kommer in i en lågkonjunktur. Hur djup den blir vet vi inte.
När vi ställer våra krav har vi två långsiktiga mål, reallöneökningar och hög sysselsättning. Våra krav utgår från vad industrin i hela Sverige tål. Och eftersom vi sätter det så kallade märket tar vi också hänsyn till vad det betyder för sysselsättningen och ekonomin i sin helhet. Den här avtalsplattformens krav på 4,4 procents löneökningar är det högsta kravet under hela industriavtalets 25 år långa tid. Vi känner oss trygga med att vi ställt krav som är rimliga utifrån ovanstående bedömningar. Löneökningar som inte heller eldar på inflationen ytterligare. Det innebär att Riksbanken inte behöver driva en lika aggressiv räntepolitik, vilket minskar risken för en djup lågkonjunktur och ökade ränteutgifter.
Waldemar Tapojärvi skriver att det inte är lönerna som driver inflationen och det är en riktig iakttagelse – för stunden. Så var det inte heller i början på 70-talet, det började med oljekrisen med höjda energipriser. När det sedan skulle kompenseras med löneökningar var inflationsspiralen igång. Vi vill undvika att vi hamnar där igen. Vi har sett vad det kan leda till. Under 1980-talet blev resultatet av inflationsspiralen reallönesänkningar för alla löntagare fem år i rad. Industrins konkurrenskraft minskade, jobben försvann och arbetslösheten blev skyhög i början på 1990-talet.
Det är vår fasta övertygelse att det vore direkt skadligt att nu skrota den modell som under 25 års tid gett stabila löneökningar. Genom de krav vi nu ställer kan lönerna öka och bidra till att göra denna svåra situation med hög inflation så kort som möjlig.
Marie Nilsson, förbundsordförande, IF Metall
Veli-Pekka Säikkälä, avtalssekreterare, IF Metall
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
