Krönika Hundratals bibliotek har lagts ned de senaste decennierna. En utveckling som det finns få konkreta förslag för att häva.
När Nobelpristagaren V.S. Naipaul fick frågan varför han flyttat från hemlandet Trinidad och Tobago till England i mitten av 1970-talet svarade han att han velat bo i ett land med fungerande bibliotek.
Jag måste säga att jag förstod hans poäng.
För mig har bibliotek alltid varit en plats för tänkande. Läsande också förstås, men mest av allt just den sortens tänkande som kommer av att få vara i fred.
Hemma i Lidköping brukade jag cykla till Stadsbiblioteket en gång i veckan, oftast på onsdagar. Jag övertygade mamma och pappa om att kvittera ut mitt lördagsgodis tre dagar för tidigt.
Vem hade jag varit utan bibliotek och rom-russinchoklad?
Med chokladkakan i ena handen och valfri bok av Jules Verne eller Alexandre Dumas i den andra kunde fantasin flöda fritt. Om jag inte läste lyssnade jag på någon av Tintinböckerna på LP-skiva.
På biblioteket fanns ingen skolgårdshierarki, och jag undrar ärligt talat vem jag hade varit utan biblioteket och Marabous rom-russinchoklad.
Kanske är det också därför jag reagerar instinktivt när jag läser tidningen Vi:s kartläggning, som visar att 435 bibliotek har lagts ned sedan 1998.
I slutet av 2020 fanns det 1080 folkbibliotek fördelade på Sveriges 290 kommuner. Vart fjärde bibliotek har försvunnit på drygt 20 år.
För ett par år sedan visade en annan undersökning att antalet skolbibliotek minskat kraftigt. 2018 hade bara 37 procent av landets skolungdomar tillgång till ett bemannat bibliotek. En förklaring är att många av de privatägda skolorna inte lägger pengar på fungerande bibliotek. Det kostar för mycket. Vinsten minskar.
Men uppenbarligen är biblioteken inte superprioriterad fråga för landets kommuner heller.
En del av problemet handlar förstås om att utlåningen också minskar. Det blir svårare att motivera bibliotekens existens om färre använder dem. Och det har pågått en lång process inom Bibliotekssverige för att omvandla dem till platser där informationssökande, samtal och möten drar lika mycket som böckerna. Det är säkert en bra strategi. Men det behövs också pengar och satsningar.
För ett par veckor sedan presenterade regeringen en ny biblioteksstrategi. Gott så. Men den kunde varit tydligare.
Fackförbundet DIK menade att strategin var ”blekare än vålnaden i Hamlet” och konstaterade att det saknades konkreta förslag för att stärka just skolbiblioteken.
Ändå bra att frågan lever.
Varenda gång jag besöker ett bibliotek ser jag dem där. Ungdomarna med en bok handen. De som ser biblioteket som en fristad.
Jag brukar spana efter chokladkakan också. Den borde finnas där.
Jesper Bengtsson
Chefredaktör, Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
