Asylrätten är inte valbar garnityr på vår politiska ideologi om alla människors lika värde. Det är dess allra klaraste uttryck, skriver Salim Tamimi, Migrationspolitiska S-föreningen.
2015 var året då migrationspolitik förvandlades till ett av de viktigaste områdena i svensk politik. Helt plötsligt pratade alla om flyktingströmmar, asylrätt och lagliga vägar in i Europa.
Egentligen var det inte så mycket som hade förändrats, konflikten i Syrien är inne på sitt fjärde år, människor har dött på Medelhavet i hopp om att finna ett bättre liv i Europa under hela 2000-talet. Men bilden på Alan Kurdi och medias rapportering om IS ofattbara grymhet väckte människors engagemang. Sverige skulle vara en trygg hamn i en brinnande värld och många ville bidra.
Människor utan tidigare ideellt engagemang kom till centralstationer runt om i landet med blöjor, kläder och leksaker. Vårdpersonal och jurister spenderade tusentals oavlönade timmar på att hjälpa de nyanlända, människor öppnade sina hem för dem som behövde någonstans att bo innan de skulle åka vidare. Det pratades om reformerad gränspolitik och slutet för Dublinförordningen.
Politiskt rådde samsyn, Sverige skulle arbeta för ett Europa där alla med skyddsbehov är välkomna och under tiden skulle vi vara ett föredöme för hur en human asyl-och migrationspolitik kan bedrivas. Till och med SD var under en kort tid chockat och förstummat, på reträtt. Det sedvanliga hatet och trollandet i sociala medier gick inte hem längre och under en period kunde man nästan ana panik i SD-leden.
Under några korta, hoppfulla månader under sensommaren kändes det som att allt var på väg åt rätt håll. Vi skulle hjälpas åt. För att det är vår plikt, men framför allt för att vi ville.
Det märkliga var att människor gjorde som politikerna sa. Sverige sa “Kom!” Och människor kom. Människor som genomlevt de mest obeskrivliga fasor kunde få skydd i Sverige.
Det blev ju förstås jobbigt. Våra system och metoder för mottagandet var inte förberedda, det fanns inte resurser, vare sig personal eller lokaler och det skulle kosta pengar, mycket pengar. Det kan ju knappast ha kommit som en överraskning. Men nu vacklade politiken. Myndigheterna måste få andrum sa man, och man började införa gränskontroller. Europa måste ta mer ansvar sa man, och man träffade en migrationspolitisk överenskommelse som var ett trendbrott i svensk politik.
Nu står vi inför en åtstramning av svensk migrationspolitik som inte har skådats sedan Luciabeslutet 1989. Riksdagen har gett klartecken till att i praktiken utvidga transportörsansvaret till all kollektivtrafik in i Sverige. En åtgärd som, om den ska vara effektiv, i praktiken omöjliggör rätten att söka asyl i Sverige för stora grupper.
Visserligen omfattas våra grannländer av samma flyktingkonvention som vi, men endast en mindre del av dem som beviljas asyl är konventionsflyktingar. De flesta har flytt från krig eller tortyr, som inte omfattas av FN:s flyktingkonvention. De hänvisas nu till det danska asylsystemet, som gjort sig känt som Europas hårdaste, som affischerar i Syriens närområde för att avskräcka flyktingar och som visiterar flyktingar för att beslagta deras värdesaker.
Genom ett undantag omfattas Danmark inte ens av EUs asylrättsliga minimiregler. Landet svarar nu med att strama upp sin asylpolitik ytterligare. Kapplöpningen mot botten har börjat, och den slutar inte förrän vid Syriens gräns.
EUs nyligen undertecknade avtal med Turkiet syftar till att hindra flyktingar från att ta sig till Europa. De samlas redan ihop av turkiska myndigheter för att sättas i ”återvandrings-läger”. Turkiet ska nu även ”säkra sin gräns” mot krigets och helvetets Syrien. Turkiet är en stat som begår systematiska och allvarliga övergrepp på sin egen befolkning och aktivt underblåser konflikten i Syrien. Samma Turkiet som Sverige vägrar erkänna som ”säkert land för flyktingar” får nu 3 miljarder euro, för att skydda Europa mot IS och hålla flyktingarna kvar i Turkiet, men också i Syrien.
Det som nu sker i Europa, är att vi åter smäller igen dörren i ansiktet på människor i nöd och tvingar ut dem på Medelhavet och i händerna på människosmugglare. De senaste månadernas utveckling är djupt beklaglig, av både ideologiska och realpolitiska skäl. Vi menar att åtgärder som omöjliggör människors rätt att söka asyl går stick i stäv med den solidaritetstanke som måste prägla vår migrationspolitik. Asylrätten är inte ett tillvalbart garnityr på vår politiska ideologi om alla människors lika värde. Tvärtom är den dess allra klaraste uttryck. ”Alla människor” innebär inte bara du och jag och grannen, det innebär barnen i Bagdad och kvinnorna från Somalia.
Inte på flera decennier har vår tolkning av asylrätten inskränkt sig till en konvention från 50-talet. En rättighet kan anses respekterad bara ifall den är reell. Vore rätten till allmän förskola respekterad ifall staten samtidigt låser dörrarna för att hindra barnen inpassering? Att vidta tillfälliga nödåtgärder är en sak, att skifta analys är långt värre.
Trots tal om “välfärdskollaps” så fanns ingen diskussion om att utveckla systemen för mottagandet, inget utrymme för civilsamhället att berätta vad det kunde bidra med och framför allt vad svenskarna ville bidra med. Ingen diskussion om skattehöjningar, lagändringar och incitamentsskapande åtgärder för att göra mottagandet effektivare och större. Vi slutade tala om moral och solidaritet. Vi slutade tala om människorna.
De flesta europeiska länders migrationspolitik kännetecknas i dag av total nonchalans inför människovärdet. Hur kan det bli argument för att vi ska göra likadant? Tvärtom ökar det vårt moraliska ansvar att, likt en gång Raoul Wallenberg, våga gå före. Först i efterhand inser alla att det är moraliskt självklart.
Migrationspolitiska S-föreningen, genom Salim Tamimi
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
