När vi känner oss som stolta svenskar över U21-bragden ska vi inte blanda ihop det med nationalism. Nationalism är ingen känsla, utan en ideologi som leder rakt ner i avgrunden.
När John Guidetti dunkade in första straffen i krysset under nattens finalrysare i U21-EM visste jag knappt var jag skulle ta vägen. ”Vilken djävla hjälte”, tror jag att jag flämtade. Och när Sveriges målvakt Patrik Carlgren räddade först en, och sedan den sista avgörande straffen, ville jag bara hoppa genom tv-rutan och delta i kramkalaset.
Han räddade OSS. Nu hade VI vunnit EM-guld. Jag kände mig upprymd och stolt.
Det är inget fel med den känslan. Men vi måste förstå att den är förknippad med risker. Det finns krafter som vill parasitera på den och få oss att tro att vi-känslan i själva verket är uttryck för deras ideologi: Nationalismen.
I kväll står den svenska nationalismens frontfigur, Jimmie Åkesson, på Almedalscenen. Utklädd till en vanlig politiker.
Men Jimmie Åkesson är ingen vanlig politiker. Och Sverigedemokraterna är inget vanligt parti. Deras snack om svenskhet har ingenting med min känsla framför tv-apparaten att göra – förutom att de gör allt för att parasitera på den.
En sak måste vi ha klart för oss: Nationalism är en politisk ideologi, inte en känsla. Det finns åtskilliga exempel på vart den nationalistiska ideologin leder oss. Det är bara tjugo år sedan folkmordet i Srebrenica. Det är närmare från Almedalen till Balkan än vad det är till Paris.
Det skedde bredvid oss. Och det skedde i går. Vi borde ha lärt oss vid det här laget.
I takt med U21-landslagets framgångar har flaggviftningen tilltagit. Många skribenter har ställt frågan: Vad är det här egentligen ett uttryck för? Hur ska jag, som liberal och progressiv, förhålla mig till min stolthet utan att förknippas med Jimmie Åkesson?
Man har menat att just denna blågula yra inte alls är ett uttryck för en gammal negativ rasse-nationalism. Unga killar som Kiese Thelin, Tibbling, Quaison, Lewicki, Hiljemark, Khalili, Helander, Augustinsson, Milosevic, Nilsson Lindelöf, Baffo, Carlgren är ju representanter för det nya Sverige.
”Det är fotboll som modell för en uppdaterad, inkluderande nationalism”, som Johan Wirfält skriver på Expressen kultursida.
Finns det en inkluderande nationalism?
På morgonen efter EM-succén sitter jag på ett av Expos seminarium och lyssnar på Srđan Šušnica och Haris Grabovac – en ortodox kristen serb och en muslimsk bosniak. De berättar om kriget på Balkan, folkmordet – och nationalismens gift.
”Det finns ingen positiv nationalism”, säger Haris. Inkluderande nationalism är en självmotsägelse. Nationalism är i sitt väsen byggt på exkludering. Vissa tillhör nationen, andra inte.
Och det är alltid bärarna av den nationalistiska ideologin som tar sig rätt att definiera vad som krävs för att tillhöra nationen. Det är aldrig individen själv.
Ingen är svensk bara för att den bor i det här landet. Nej, de svenska bärarna av nationalismen har en lång kravlista (ur SD:s principprogram):
”[T]alar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.”
Nationalister skiljer på medborgarskap och att tillhöra nationen. De tar sig rätten att räkna in och räkna ut människor ur nationens gemenskap. Och de vill att deras definition av nationen ska smälta samman med den svenska staten.
För det är alltid ”nationen” som ska komma i första rummet. Inte medborgarna. Inte vi som bor innanför Sveriges gränser (ur principprogrammet igen):
”[D]en egna nationens intressen skall sättas i främsta rummet”
Att höra berättelserna om den allt mer aggressiva nationalismens framväxt i under Slobodan Milošević får håren att resa sig på armarna i sommarvärmen. För Srđan Šušnica och Haris Grabovac är det självklart att Jimmie Åkesson tillhör samma idégemenskap som nationalisterna på Balkan.
För de som har känt av nationalismen in på bara skinnet är det självklart att ideologin bygger på exkludering, på etnisk resning och i sin yttersta konsekvens: Folkmord.
När de svenska U21-killarna i går natt gjorde det på förhand omöjliga kände jag eufori, stolthet, gemenskap. Den känslan har ingenting att göra med den ideologi som sprider sitt gift från Almedalens scen i kväll.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
