Euroländerna kan inte som Sverige stimulera sin ekonomi genom en expansiv finanspolitik. I stället är de fast i de ramverk som 2-packet är ett exempel på. Det skriver EU-politiker Mikael Gustafsson (V) i slutreplik till Olle Ludvigsson.
Trots att jag ingående exemplifierat med både citat ur texten och exempel på hur besluten kan komma att användas menar Olle Ludvigsson (S) att jag inte diskuterar förslagens innehåll.
Den stora skillnaden mellan mig och Ludvigsson är nog att vi har olika glasögon när vi läser. Som eurokritiker måste jag inte försöka hitta små guldkorn i sanden. Jag kan utan problem säga som det är, nämligen att det finns guldkorn; men de kan inte kamouflera det faktum att 2-packet, liksom stora delar av EU-politiken är ett nyliberalt ovanifrånprojekt.
Att framställa mig som om att jag inte är för sunda statsfinanser är fånigt. Jag menar, vem är inte det? Frågan är ju i stället vilken typ av ekonomisk politik man har rätt att föra.
Ludvigsson påstår att det går att föra en klassisk socialdemokratisk keynesiansk politik inom Eurozonen. Men det är faktiskt något som är helt omöjligt. Jag tror att det är väldigt få som skulle argumentera emot det påståendet. Euroländerna kan inte som Sverige stimulera sin ekonomi genom en expansiv finanspolitik. I stället är de fast i de ramverk som Tvåpacket är ett exempel på.
2-packet är, oavsett hur ogärna Ludvigsson vill se det, en del i en politik där makt förflyttas från demokratiskt valda till byråkrater och tjänstemän och där “ordning på finanserna” används som kodord för nedskärningar i offentlig sektor. Det kallas ibland nyliberalism.
Detta kan aldrig vara Vänsterpartiets politik och det är inte heller klassisk socialdemokratisk politik.
Mikael Gustafsson, Europaparlamentariker Vänsterpartiet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
