ANC firar tjugo år vid makten. Men inför de nationella valen som hålls i vår rör sig marken för första gången på allvar under partiets fötter.
Den 27 april i år är det tjugo år sedan Sydafrika höll sina första demokratiska val. Då enade Nelson Mandela landet och ledde befrielserörelsen ANC till en jordskredsseger. Sedan dess har partiet suttit tryggt vid makten. Men inför de nationella valen som hålls i vår rör sig marken för första gången på allvar under dess fötter. ANC:s ställning har rubbats.
Den 11 januari lanserade ANC sin valkampanj på Mbombela Stadium i provinsen Mpumalanga. Partimedlemmar fyllde läktarna, dansade, sjöng och jublade när sittande presidenten Jacob Zuma presenterade huvuddragen i valmanifestet[1]. Det är ungefär samma politik som de gick till val på 2009. Vägen framåt är den så kallade nationella utvecklingsplanen[2], ett ekonomiskt program för de kommande 20 åren – som också påminner mycket om de senaste 20 årens politik.
Budskapet är tydligt: Vi har lyckats med mycket de första 20 åren. Mer än vad någon kan kräva av ett land med ett ekonomiskt, socialt och politiskt arv som vårt. Lita på oss. Ge oss fem år till.
Frågan är om det är rätt strategi.
Den ANC-ledda regeringen har utan tvekan åstadkommit mycket. En av världens mest progressiva konstitutioner har skrivits. Miljontals hus har byggts till de allra fattigaste. Tillgången till grundläggande samhällsservice såsom vatten och el har mångdubblats. Miljontals familjer får statligt inkomststöd. Hundratusentals fler barn och ungdomar går i skolan. Ekonomins storlek har fördubblats.
Ändå skaver framgångssagan för många sydafrikaner.
Den ekonomiska ojämlikheten är bland de högsta i världen. Ekonomin växer men utan att skapa tillräckligt många nya jobb. Sydafrikas arbetslöshet, inkluderat de som inte längre söker arbete, är närmre 40 procent. Enligt en rapport från World Economic Forum rankar Sydafrikas utbildning näst sist i världen vad gäller matematik och naturvetenskap. Apartheids ekonomiska, sociala och geografiska struktur är på många sätt intakt. Dessutom skakas regeringen av en rad korruptionsskandaler.
Inom Cosatu, Sydafrikas motsvarighet till LO och som ingår i den styrande alliansen tillsammans med ANC, höjs nu röster om att avbryta samarbetet. Sydafrikas största fackförbund Numsa offentliggjorde strax innan jul att de inte stöder ANC i de kommande valen.
ANC utmanas också av nya partier, framför allt på vänsterkanten. Störst uppmärksamhet får Economic Freedom Fighters som vill förstatliga gruvindustrin. Samtidigt får det största oppositionspartiet Democratic Alliance, som står till höger om ANC, ett allt starkare stöd. Nyligen lanserade de den välrenommerade Mamphela Ramphele[3] som presidentkandidat.
Ändå kommer ANC helt säkert att vinna valet. Frågan är med vilken marginal och hur de hanterar ett förmodat minskat väljarstöd. Allt under 60 procent skulle uppfattas som en katastrof.
Mandela har lämnat världen, Sydafrika och ANC. Valmanifestet tillägnas hans minne. Men sedan Sydafrikas första år som demokrati har den politiska kartan ritats om. Nu ser vi början på ett nytt kapitel i Sydafrikas demokratiska historia. Där ANC blir tvungna att konkurrera med sakpolitik snarare än historia. Där resultat och infriade löften kommer att vara avgörande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
