Kapstaden är en av de städer som samlar flest Gaza-demonstranter. Palestinier och sydafrikaner delar många levda erfarenheter.
Efter det senaste i raden av krigsutbrott i Gaza har protester blossat upp världen över. Hundratusentals människor har visat sin ilska och frustration. I några länder samlar dessa protester fler människor än någon annanstans.
Förutom London och Paris var en av de städer som samlade flest demonstranter Kapstaden. Där har nu de största demonstrationerna sedan 1994 ägt rum. Och de har skett i solidaritet med Palestina.
I den svenska diskussionen om Israel och Palestina talas det då och då om apartheid. Den 8 juli skrev Göran Rosenberg en uppmärksammad artikel i Expressen med rubriken ”En apartheidstat?”. Rosenberg fäster sig vid att bosättare och palestinier ingår i olika rättssystem: civila lagar gäller för bosättare och militära ockupationslagar gäller för palestinier. Rosenberg fick mothugg av till exempel Stefan Sturesson från Samfundet Sverige-Israel. Diskussionen kommer säkert att blossa upp igen.
I detta perspektiv är det intressant att protesterna i Sydafrika blir så stora och engagerar så många. De enda som verkligen vet hur det var att leva under Sydafrikas apartheid är ju sydafrikanerna själva. Och solidariteten med palestinierna och deras kamp för frihet går långt tillbaka i tiden.
Banden mellan ANC och PLO växte sig starka under framförallt 1970- och 1980-talen. ANC och PLO delade en vision om självbestämmande och ödet att vara stämplade som terrororganisationer. Under samma tid försämrades ANC: s relationer till Israel, som gick från att vara bland de starkaste internationella kritikerna av apartheid till att i stället utöka de diplomatiska och ekonomiska relationerna med Sydafrika.
När Nelson Mandela nyligen hade släppts från fängelset 1990 förklarade han i en intervju: ”vi identifierar oss med PLO eftersom de, liksom oss, slåss för rätten till självbestämmande”. När Yasser Arafat dog 2004 kommenterade en då åldrande Mandela händelsen utanför sitt hem och kallade Arafat för ”en ikon för världens förtryckta”.
Sedan ANC blev regeringsparti har de också fördömt Israels ockupationspolitik i mycket starka ordalag. I anslutning till det senaste kriget i Gaza gick partiet ut med ett pressmeddelande som kallade Israels agerande för ”uppenbart kriminellt” och ”barbariskt”. De uppmanar till bojkott av israeliska varor och till långtgående ekonomiska sanktioner.
Fackföreningsrörelsen Cosatu, som ingår i en styrande allians med ANC, skräder inte heller orden: ”gör mot apartheids Israel vad ni gjorde mot apartheids Sydafrika då dess politik deklarerades som ett brott mot mänskligheten”.
Ordet apartheid är synonymt med rasförtryck och fascism världen över. Ingen stat vill förknippas med dess historia. Diskussionen fastnar också ofta i liknelsens eventuella giltighet.
Men apartheids konkreta och praktiska innebörd av åtskillnad mellan befolkningsgrupper, tvångsförflyttningar, husrivningar, systematiska och politiskt motiverade arresteringar, migrantarbetarsystem, kraftigt begränsad rörelsefrihet och kollektiva bestraffningar är en levd erfarenhet som palestinier och sydafrikaner delar. Därför berörs sydafrikanerna på djupet och därför blir reaktionen så kraftfull.
Dåvarande president Nelson Mandela gav uttryck för denna känsla i ett tal 1997 i Pretoria, ”vi vet alltför väl att vår frihet är ofullständig utan palestiniernas frihet”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
