Domen över ANC:s ambitioner är beroende av om klyftorna minskat och fler människor lyfts ur fattigdom. Dessvärre ökar de ekonomiska klyftorna i landet.
För den ANC-ledda regeringen i Sydafrika är Black Economic Empowerment (BEE) ett av de främsta politiska verktygen för att komma till rätta med historiska orättvisor. Det är en kontroversiell policy som förra året fyllde tio år.
BEE formulerades för första gången som ett politiskt program vid ANC:s kongress i Stellenbosch 2002. Den grundläggande tanken är att politiska styrmedel och positiv särbehandling krävs för att bereda väg för den majoritet av Sydafrikas befolkning som apartheid stängde ute från ekonomin. Men då BEE tar avstamp i samma raskategorier som under apartheid riskerar den då inte att samtidigt hålla liv i gamla föreställningar?
Enoch Godongwana, ordförande för ANC: s kommitté för ekonomisk transformation, önskar att Sydafrika inte skulle behöva diskutera samhället på det sättet längre, men ser ändå ingen annan utväg.
– Om denna fråga inte hanteras kommer vi för alltid endast täta sprickorna och laga hålen utan att komma tillrätta med det grundläggande problemen, säger Godongwana.
Slutresolutionerna från kongressen i Stellenbosch var tydliga: BEE är ett moraliskt, politiskt, socialt och ekonomiskt imperativ. Men frågan kvarstår om hur detta görs på bästa sätt.
Den första versionen av BEE hade ett mer begränsat fokus på ägarskapsandelar och ledande positioner i sydafrikanska företag. En liten svart medelklass och en ännu mindre svart överklass tog tack vare detta form. Några få uppmärksammade individer gjorde därmed mycket goda affärer. En av dem är gruvarbetarförbundet NUM:s tidigare ordförande Cyril Ramaphosa, som nyligen valdes till viceordförande för ANC.
Som svar på en stundtals mycket högljudd kritik av BEE presenterades dock ett nytt och mer långtgående program 2007. Inom ramen för detta uppdaterade program, kallat B-BBEE, inkluderas fler aspekter av företagens villkor för att ytterligare öka programmets genomslagskraft. Vid affärer med statliga institutioner eller annan offentlig verksamhet krävs det att goda resultat kan uppvisas enligt B-BBEE:s bedömningskriterier. Prestation enligt kriterierna ger poäng och låga poäng riskerar att ställa företag utanför offentlig upphandling samt gäller som skälig grund till avbrutna affärsrelationer.
ANC:s senaste kongress hölls strax innan jul under parollen Unity in Action Towards Socio-economic Freedom. B-BBEE är en central del av denna ambition. Tidigare antagna resolutioner ligger därmed fast. Den offentliga debatten är däremot livlig. I grunden handlar det om huruvida den ANC-ledda regeringen lyckats med avsikten att ställa de gamla rasistiska strukturerna på ända. I samband med de tragiska dödsskjutningarna av svarta arbetare i Marikana förra året framträdde konturerna av den sydafrikanska ekonomins nya dimensioner tydligt. De mer än hundratusen arbetare som gick i vild strejk representerade på ett sätt de egendomslösas kamp mot eliten. En elit som även fortsättningsvis i huvudsak är vit men dit även nämnde Cyril Ramaphosa numera också räknas, som styrelseledamot för gruvföretaget Lonmin.
Svart underklass ställdes mot nybliven svart överklass och spänningsförhållandet mellan dessa två samhällsgrupper är och har varit föremålet för en intensiv debatt. Det är nämligen inte längre lika tydligt för det stora flertalet vart den ANC-ledda regeringen för landet. För även om en svart medelklass vuxit fram som ett resultat av dessa två olika politiska program så utgör den endast fem till tio procent av befolkningen. 70 procent av de sydafrikanska hushållen lever fortfarande på mindre än 1 800 svenska kronor i månaden.
Domen över ANC:s ambitioner blir därför helt naturligt beroende av om klyftorna minskat och fler människor lyfts ur fattigdom. Dessvärre ökar de ekonomiska klyftorna i landet, den öppna arbetslösheten biter sig fast kring 25 procent, medellivslängden har sjunkit och närmre hälften av befolkningen lever i fattigdom. Facit efter de första tio åren med först BEE och sedan B-BBEE är utifrån dessa perspektiv därmed dystert.
Mikael Leyi är handläggare för Sydafrika på Palmecentret. Han är stationerad vid Palmecentrets lokalkontor i Johannesburg.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
