Det ser som sagt mörkt ut för brittiska Labour. Partiet tappar arbetarväljare till rasisterna i BNP, besvikna akademiker till liberaldemokraterna, marginalväljare till Tories och krigsmotståndare till sofflocket.
Desperationen tilltar i styrka och så även planerna på att byta till en yngre modell av partiledare. Utrikesminister David Miliband verkar ha anmält sig som frivillig och det är nog ingen dum idé. Miliband hör till den utrotningshotade arten intellektuella politiker och den europeiska socialdemokratin är i stort behov av ledare som inte ryggar för det komplexa. Med detta inte sagt att Gordon Brown är tunn, det har väl bara, av många skäl, inte fungerat.
Dessutom har Tories enda sedan David Cameron blev partiledare, haft en strategi fullständigt inriktad på förebyggande slag mot just Brown. Redan då visste alla att Tony Blair var ett avslutat kapitel, att det var Brown som stod på tur och det gav de konservativa gott om tid att omgruppera sig. Eftersom Gordon Brown alltid har uppfattats som relativt fyrkantig och hård i ekonomiska frågor började de konservativa själva spela upp så kallade "mjuka värden". Partiet lanserade "en vision för välstånd" som de kontrasterade mot Browns hårda ekonomism.
Så föddes mjukishögern och deras teoretiska bibel heter "Compassionate Conservatism". Där skrivs det om att individens relation till staten är vertikal: den är varken jämlik eller ömsesidig. Relationer mellan människor är däremot horisontella och det är sådana relationer som mjukishögern vill uppmuntra. Med darr på rösten talar David Cameron om vikten av att decentralisera det som ligger mellan individen och staten. Vad han i praktiken menar är privatisera men talet om "livets mjuka värden" slår an något viktigt.
Som ett skissartat försök till ideologiskt svar har begreppet "postproduktivitet" börjat dyka upp i socialdemokratisk idédebatt. Den gamle tredje-vägen-profeten Anthony Giddens (som kan anklagas för mycket men knappast för brist på trendkänslighet) förespråkar numer en minskning av arbetsveckan till 30 timmar (mätt över en livstid).
Att vara bäst på att skapa tillväxt och social stabilitet verkar inte längre räcka och intellektuella kring Labour söker efter grunderna till en ekonomisk politik som tar hänsyn till att det finna känslomässiga gränser för hur långt vi kan kommersialisera och effektivisera vår vardag samt ekologiska gränser för vår kultur av ständigt ökande konsumtion.
När David Miliband för ett par år sedan uttryckte sin beundran för Amartya Sen blev han utskrattad och hånad för att vara nördig. Men sen när är det egentligen dåligt med smarta politiker?! Och framförallt är Amartya Sen en av världens mest framstående feministiska ekonomer. Om en ny socialdemokrati ska handla om omsorg och hållbarhet, inte bara arbete och produktivitet, då är Sen en ganska bra utgångspunkt.
Det kan hända att vi går mot bättre tider.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
