På Guantánamobasen tvångsmatas just nu interner i strid med läkaretiska principer. I Sverige har flyktingar från Afghanistan hungerstrejkat på tre olika orter de senaste veckorna. Det här är effekter av ett tolvårigt krig utan ände i Afghanistan, vars civilbefolkning har fått betala priset för kriget mot terrorismen.
I dagarna ska alliansregeringen nå en uppgörelse med Socialdemokraterna och Miljöpartiet om den svenska styrkan i Afghanistan. Utrikesminister Bildt vill ha kvar 200 militärer efter att Natoinsatsen har avslutats 2014, trots att det tidigare målet var ett tillbakadragande. Det ligger på Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bekämpa en fortsatt militär utveckling.
Det torde vara uppenbart att militära lösningar är verkningslösa i Afghanistan. Våldet har knappast stävjats av den Natoledda ISAF-styrkan, som i vissa fall har bidragit till detsamma. I december, till exempel, attackerade ISAF-styrkan en av Svenska Afghanistankommitténs kliniker och använde det under flera dagar som förhörscentrum.
En rad kulturpersonligheter, aktivister och politiker har skrivit ett öppet brev till Carl Bildt och vädjar att Bildt i stället använder sig av den goodwill som Sverige skaffat sig i Afghanistan efter 30 år av civilt arbete och bistånd till landet. En civilinsats, ledd under FN-mandat, är det enda godtagbara för Sveriges framtid i Afghanistan.
I en rapport slår Svenska Afghanistankommittén, tillsammans med Kvinna till Kvinna och Operation 1325, fast att väldigt lite har hänt för de afghanska kvinnorna. Även om kriget ”var till för dem” är resultatet på flera sätt en backlash. Militära insatser kan varken ge utbildning till flickor eller få fler kvinnor att kasta av sig burkor och förtryckande strukturer, inte heller kan militära strukturer lyfta dem ur fattigdom. Det är helt enkelt inte uppgiften för militärer, och har aldrig varit.
Men ett propagandamaskineri har försökt framställa ISAF-styrkan som fredsbevarande, och särskilt svenskarna har framställts som fredliga. Men professorn Wilhelm Agrell slår fast att uppdraget sedan 2010 alltmer fått en stridande karaktär där upprorsbekämpning varit målet och inte fredsbevaring. En utveckling som helt har dolts för det svenska folket.
En av de farligaste effekterna av kriget i Afghanistan är just beblandningen av krig och fred. På så sätt har förmodligen också ett folkligt motstånd tyglats i Sverige, som ju har en historia av antimilitaristiska protester och engagemang.
Det är dags att Sverige en gång för alla avslutar kriget i Afghanistan och visar solidaritet med landets befolkning, i stället för solidaritet med stormakter.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
