Alla skulle tjäna på större öppenhet i partiernas personval.
Efter några veckor av spekulationer verkar startfältet i valet av nytt språkrör för Miljöpartiet vara klart.
Sist ut i raden av kandidater blev Amanda Lind, tidigare kulturminister, nu kulturpolitisk talesperson för partiet.
Tidigare har Annika Hirvonen, som är förste vice gruppledare för MP i riksdagen, samt Janine Alm Ericson meddelat att de ställer upp.
Det är inte upp till den här ledarsidan att bedöma vem av dem som är bäst lämpad som språkrör, alla tre har säkert sina fördelar. Men en sak kan man konstatera, och det är att Miljöpartiet har en väldigt sympatisk tradition av öppna personval. Där de större partierna håller korten hårt vid bröstet tills det bara finns en kandidat kvar har MP tvärtom gjort det till en princip att det ska finnas flera kandidater att ta ställning till.
Den mer slutna metoden att välja ledare innebär sällan att konflikterna blir mindre
Det går att förstå de partier som väljer att göra på ett annat sätt.
Särskilt i stora partier som traditionellt haft nära till makten kan personfrågor bli väldigt infekterade, och så snart det uppstår interna konflikter av den karaktären har de en tendens att bli huvudfrågan i mediernas bevakning av partiet.
Det drabbar förstås även Miljöpartiet. Under hösten handlade det mesta i mediernas rapportering om en konflikt mellan de som stödde Daniel Helldéns kandidatur till språkrörsposten och de som stöttade Märta Stenevi (och därmed Helldéns motkandidat Magnus P Wåhin).
Men den mer slutna metoden att välja ledare innebär sällan att konflikterna blir mindre. De flesta som kan något om svensk politik i dag känner till Moderaternas interna strider, där konfliktlinjen ofta beskrivs som ”värdekonservativa” mot ”nyliberala” företrädare. I dag kanske det snarare skulle beskrivas som en konflikt mellan de som är bekväma med dragning mot Sverigedemokraterna och deras auktoritära agenda, och de som inte är det.
Alla känner också till konflikten mellan ”höger” och ”vänster” i socialdemokratin, även om den debatten de facto har betydligt fler nyanser än så.
Dessa motsättningar är oundvikliga, särskilt i stora politiska partier. Tvärtom om mot vad många tror är de inte så monolitiska och centralstyrda, för i samma ögonblick som den mångfalden upphör kommer de inte längre vara stora partier.
Men det är de små partierna som ”vågar” lyfta upp personfrågorna i ljuset. Det gäller även för Centern, som hade en föredömligt öppen process innan Muharrem Demirok, liksom för Vänsterpartiet, där riksdagsledamoten Daniel Riazat till och med utmanar den sittande partiledaren. Liberalerna har också haft flera kandidater vid viktiga personval de senaste åren.
Personfrågor är känsliga. Det ska man vara medveten om. Det blir ofta oförsonliga strider. Och medielogikens sätt att hantera det är ett problem. Men detta handlar främst om tradition och vana, och alla skulle tjäna på att fler gjorde som Miljöpartiet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.