Miljöpartiet har problem med sin självbild

»Fundisar« eller »realos«, principfasthet eller pragmatism? Miljöpartiets identitetskris kommer att dominera den stundande kongressen. Men i praktiken har partiet blivit mycket pragmatiskt.

Miljöpartiets kongresser brukar vara tämligen oförutsägbara historier. Och inför helgens kongress är osäkerheten och nervositeten större än på länge.

Opinionssiffrorna ligger och dallrar på fyraprocentsspärren. Väljarna har enligt opinionsmätningarna flytt åt lite olika håll. Till så ideologiskt olikartade partier som Centern och till Vänsterpartiet, för att inte tala om Socialdemokraterna och Fi (som potentiellt skulle kunna ta en del gröna väljare).

Nyss var Södermalm i Stockholm ett miljöpartistiskt fäste. Så är det inte längre.

I onsdags gjorde Isabella Lövin (MP) och Ylva Johannsson (S) ett gemensamt utspel på DN-debatt och föreslog en utredning om »alterneringsår« (ett nytt ord för friår?) och en arbetstidsbank. Säkert för att visa att Miljöpartiet gör skillnad och får genomslag för sin politik inför kongressen.

För i Miljöpartiet är missnöjet utbrett efter två och ett halvt år i regeringsställning. Det finns en högljudd minoritet i riksdagsgruppen med Carl Schlyter i spetsen. En gång kallades de för »fundisar«, eller med andra ord visionärer eller idealister. Till skillnad från »realos«, eller realister och pragmatiker.

I alla partier finns en spänning mellan principfasthet och pragmatism, det vill säga de politiska idealen och de långsiktiga målen å ena sidan och vad som är politiskt möjligt här och nu å den andra.

Miljöpartiets identitet är härvidlag kluven.

I praktiken har Miljöpartiet blivit ett mycket pragmatiskt parti. Särskilt i kommuner och landsting där partiet sedan lång tid ingått i regerande koalitioner både till höger och vänster.

Samtidigt har delar av partiet, inte minst dess »ideologer« nationellt och i samband med valrörelserna, odlat bilden av att Miljöpartiet inte är som andra partier, inte ägnar sig åt sådana simpla saker som »kohandel« eller att sälja ut sina ideal någon gång någonsin.

Men regeringsinnehavet har visat att det inte alltid är så lätt att få ihop retoriken och praktiken. Särskilt när man sitter i en minoritetsregering som har en samarbetsovillig majoritet i riksdagen emot sig. Handlingsutrymmet är begränsat för att uttrycka sig diplomatiskt.

I någon mening är partiets problem därför självförvållande.

I någon mening är partiets problem därför självförvållande.

Per Gahrton har i egenskap av partiets grundare för vana att uttala sig om det politiska läget. Han menar Miljöpartiets prekära läge i grund och botten är Socialdemokraternas fel. (S) är ett maktparti som inte lyssnar och inte är berett att kompromissa. Som helst och gärna kör över sina samarbetspartners.

I grund och botten tror jag att detta är ett stickspår. Historiskt har nämligen Socialdemokraterna visat sig beredda att kompromissa om väldigt mycket, kanske inte allt, men om nästan allt. Om det politiska läget kräver det.

Minns exempelvis krisuppgörelsen med den borgerliga regeringen 1992, den underbara nattens skatteöverenskommelse eller pensionsreformen.

Snarare har kanske Miljöpartiet en delvis föråldrad självbild. Det skulle kunna vara en förklaring till att Miljöpartiet inte alltid anammat den smartaste förhandlingsstrategin.

Erfarenheterna från det rödgröna samarbetet före 2006 var också att Miljöpartiet (mer än Vänsterpartiet) ställde ultimativa krav. Det är en hållning som Miljöpartiets ledning successivt distanserat sig från. Några motionärer till kongressen kräver dock att partiet ska lämna regeringen om Miljöpartiet inte får gehör för enskilda krav.

Den innevarande mandatperioden har för Miljöpartiets del kommit att definieras av omläggningen av flyktingpolitiken hösten 2015.

Sverige anpassade sig då till EU:s standarder. Det var en politikomläggning som beslutades utifrån en förändrad verklighet och ett mycket stort inflöde av flyktingar.

Miljöpartiet har på senare tid mer än andra partier anammat en liberal migrations- och flyktingpolitik. Det har rentav blivit en viktigare profilfråga än miljön.

Miljöpartiet etablerade därigenom själv bilden av att partiet hade svikit.

Det är värt att påminna om att Miljöpartiets företrädare var djupt involverade i förhandlingarna bakom omläggningen av politiken. Men det är ändå presskonferensen där Åsa Romson med tårar i ögonen beklagade beslutet vi minns så här i efterhand.

Miljöpartiet etablerade därigenom själv bilden av att partiet hade svikit.

Vår tids flyktingströmmar ställer oss inför avgörande moraliska och etiska dilemman. Och det bör också sägas att dagens tillfälliga uppehållstillstånd och stopp för familjeåterförening är djupt problematiska.

Samtidigt som det finns skäl att påminna om att Sverige var det europeiska land som i förhållande till vår storlek tog det största ansvaret under 2015.

Detta är den komplicerade bakgrunden till Miljöpartiets kongress den här helgen. Vad kommer att hända? Inget ska uteslutas.

Men jag gissar att pragmatikerna kommer att sätta agendan. För något annat alternativ finns inte riktigt just nu. I varje fall inte för den som i långa loppet vill förverkliga sina ideal.