Partiet har inte lyckats fånga upp den opinion som borde finnas där. Ett tydligare ledarskap värt att pröva.
Per Bolund lämnar posten som språkrör för Miljöpartiet, och därmed även politikens centrum.
Därmed får partiet ett utmärkt tillfälle att ompröva sin gamla princip att alltid ha två språkrör, en man och en kvinna. Principen är ett resultat av partiets rötter i 1960- och 1970-talens miljö- och fredsrörelser. Det skulle vara demokratiskt och jämställt. Ingen skulle ensam kunna regera på toppen.
Idén om två språkrör parades med ett direktdemokratiskt anslag, som i teorin är väldigt sympatiskt, men ofta svårt att förverkliga i praktiken, särskilt i en tid då det mesta inom politik och ekonomi går snabbare och snabbare.
Genom åren har språkrören bytts ut med en omsättningstakt som gör att det är svårt att minnas dem alla.
På högerkanten tycks allt vara Miljöpartiets fel
Med den snabbpratande Per Bolund fick Miljöpartiet ett språkrör som verkade passa som hand i handske för det regeringsfähiga parti man ville vara under 10-talet. Ett brett parti som var lika bra på budgettekniska och finanspolitiska frågor som på att mäta pH-värdet i bäcken bakom den stora fabriken.
I kombination med först den tidigare journalisten Isabella Lövin och sedan företagaren Märta Stenevi skulle Bolund vinna bredare grupper än partiet normalt tilltalat.
Det har inte fungerat.
Efter rekordnoteringen från Europavalet 2014, då partiet fick över 15,4 procent, uppfattade nog många internt i partiet att det var där man borde landa även i riksdagsvalen. Men i praktiken har man alltid svävat farligt nära fyraprocentsspärren.
Mot bakgrund av den politiska debatten i dag är detta något ganska märkligt.
För det första är det lätt att konstatera att Miljöpartiet inte följt i den enorma vindkantring som präglat svensk politik de senaste åtta nio åren. Nationalismen, de stängda gränserna, kritiken mot migrationen. Allt det där är områden där Miljöpartiet gått åt ett helt annat håll.
Samtidigt har partiet blivit ett mer utpräglat vänsterparti i många av de klassiska vänster-högerfrågorna.
Effekten har blivit att ett parti som många tidigare skrockade lite överseende åt har blivit landets mest hatade.
På högerkanten tycks allt vara Miljöpartiets fel, från gängkriminaliteten till att någon av misstag tar curry på gröten, för att travestera en känd Dorsin-låt, som handlar om en annan ofta utsatt grupp.
Hatet har gjort att språkrören ofta hamnat i försvarsposition istället för att driva partiets egna kärnfrågor.
Det finns säkert fler skäl, men faktum är att Miljöpartiet inte lyckats suga upp den stora oron för klimatet bland landets unga. Inte heller den stora liberala grupp som känner sig sviken av Liberalerna. Eller de allmänradikala storstadsväljare som kanske anser att Vänsterpartiet är för traditionella, Socialdemokraterna för mjäkiga och Centern för borgerliga.
I flera andra länder i Europa har gröna partier vuxit enormt under samma period som Mp legat kvar och harvat på några få procent.
Att gå från två till ett språkrör löser förstås inte alla de här problemen. Men partiledarna har blivit viktigare för sitt partis profil. De spelar större roll för människors partival.
I det läget är det tveksamt om ett parti klarar av att hålla fast vid en princip som de flesta redan glömt bakgrunden till.
Miljöpartiet behöver en tydligare profil.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
