Miljöpartiets vägval

En radikal miljöpolitik måste adressera fördelningsfrågorna. 

I helgen väljs Amanda Lind till nytt språkrör för Miljöpartiet. Detta är en ren formalitet som klubbas på en digital extrakongress. Amanda var väl redan från början den starkaste kandidaten.

Det har varit rörigt i ledningen för partiet den senaste tiden. Först valdes Daniel Helldén till nytt språkrör. Ett val det andra språkröret Märta Stenevi (som omvaldes) inte var helt nöjd med. Samtidigt framkom graverande intern kritik mot Stenevis eget ledarskap. Och sedan avgick hon av hälsoskäl.

Nu tar alltså Amanda Lind plats jämte Daniel Helldén. På pappret ett ganska starkt tandempar.

De gröna har inte varit lika bekväma i de kompromisser som följer med att sitta i en regering, särskilt i en koalitionsregering

I veckans DN/Ipsos ökar stödet för Miljöpartiet med två procentenheter (en ökning med 50 procent) och ligger nu en bra bit över fyraprocentsspärren, där partiet parkerat den senaste tiden. Det är förstås en välkommen nyhet för det gröna laget och de nya språkrören.

För Miljöpartiet har haft några tuffa år.

En gång var Miljöpartiets mediernas favorit. De gröna kunde uppfattas och ville väl gärna också betraktas som ett alternativ till ”proffspolitikerna” i de andra partierna, det där nya gröna partiet var ett slags antietablissemang som höll distansen till ”makten”. Det var den gröna berättelsen, central i partiets egen självförståelse. Positionen i mitten gjorde det möjligt att attrahera väljare såväl till höger som till vänster.

På senare tid har den där bilden förändrats. Inte minst har Miljöpartiet blivit ett rött eller kanske snarare ett grönt skynke för högern och särskilt för Sverigedemokraterna. Miljöpartisterna har framställts som ett slags kosmopolitiska storstadsidealister, som inte bryr sig om vanligt folk och i synnerhet inte om väljarna på landsbygden. Väljarstödet har krympt trots att klimatet är en så brännande fråga. Språkrören har legat lågt i mätningarna av förtroendet för partiledarna. Miljöpartiet har kort sagt hamnat i en negativ spiral.

En förklaring är förstås åren i regeringsställning med Socialdemokraterna.

Miljöpartiets hållning har varit ambivalent. På många sätt har partiet funnit sig väl tillrätta i rollen som ett maktägande parti, det var också ett långsiktigt strategiskt vägval att sträva efter makt för att kunna genomföra sin politik. Men de gröna har inte varit lika bekväma i de kompromisser som följer med att sitta i en regering, särskilt i en koalitionsregering och speciellt som den rödgröna regeringen inte hade någon fungerande majoritet i riksdagen.

Miljöpartiet talar nu tydligare om en rättvis omställning

Omläggningen av flyktingpolitiken 2015 har kommit att sätta bilden av samarbetet och betraktats som ett svek, inte minst av Miljöpartiet självt. Partiet har haft svårare att argumentera hem framgångarna i exempelvis miljöpolitiken.

Här har högern hittat en svag punkt och utnyttjat den på ett populistiskt sätt, något som förmodligen avgjorde förra valet. Många av de åtgärder som syftar till att ”sätta pris” på miljön drabbar dem med lägre inkomst hårdast. De tar en större andel av låginkomsttagarnas än höginkomsttagarnas inkomst i anspråk.

En radikal miljöpolitik måste kort sagt adressera denna fördelningsdimension. Miljöpartiet talar nu tydligare om en rättvis omställning och om ekonomisk kompensation till landsbygden och låginkomsttagarna. Men detta behöver konkretiseras och förtydligas. Vi kommer inte runt den ekonomiska dimensionen, inte ens i kulturkrigets tidevarv. Att moralisera och åberopa högre värden är inte någon god idé.

Miljöpartiet är i dag mycket tydligare när det kommer till en rad välfärds- och rättvisefrågor. Och med den nya blockpolitiken (Tidöpartierna mot resten) hamnar Miljöpartiet mer självklart på den andra kanten. Partiets väljare lutar åt vänster. Miljöpartiet lär realistiskt sett framför allt kunna vinna väljare från S, C och V. Och omvänt, om partiet skulle vända sig högerut är det följaktligen dit väljarna kan komma att fly.
Daniel Helldén har inte rosat marknaden i Stockholms kommun där han var partiets ledare. Stockholm har länge varit ett av Miljöpartiets starkaste fästen. Men sedan 2014 har stödet i Stockholm mer än halverats. 2018 valde Helldén att byta block och samarbeta med Alliansen. Väljartappet fortsatte. Alltmedan Miljöpartiet har gått bättre i riksdagsvalen än i kommunvalen i Stockholms stad.

Helldén har argumenterat för att partiet ska prioritera miljöfrågorna snarare än att bredda politiken. Men redan på första sidan på Miljöpartiets hemsida finns en övergripande rubrik ”Grön politik omfattar hela samhället”.

Alla partier har sina inre spänningar och konflikter. Miljöpartiet är inget undantag. Den där dynamiken kan vara produktiv, men också bryta sönder och splittra ett parti. Så hur går det för den före detta partisekreteraren och ministern från Härnösand och det slipade borgarrådet från Stockholm? En norrlänning och en stockholmare. Tja, Miljöpartiet behöver ju övertyga väljare både här och där.